Inlägg
Jag kom nyligen hem från en skön och på alla sätt givande resa i Spanien. Mest sol och bad med familjen, men också en del turistande längs flotta strandpromenader och i trånga gränder.
Spanien och katolsk tro är ju för många nästan samma sak, så också för mig. Fel, dessvärre. Det var i och för sig slående hur spridd försäljningen av radband och olika typer av billiga helgonbilder var, men jämfört med till exempel Malta så var inte den katolska tron särskilt närvarande. Snarare var diskutabel moral vanligare än helgonbilder och liknande i det offentliga rummet.
På samma sätt var dåliga lösningar på det sociala området ungefär lika vanliga som i Sverige. Hemlösa hade bäddat åt sig på diverse ställen. Det gör ont att se var helst i världen det förekommer, samtidigt som det säkert finns fall där hemlösa själva har gjort sina val att inte ha normala kontakter med myndigheter. Även detta är dock ett samhällets misslyckande. Kanske bör man tillägga att det är ett samhälle som försöker hålla Gud på avstånd som misslyckas.
Tråkigast var scenen vid den något bedagade norra änden av strandpromenaden i Torrevieja. I ett prång utanför en stängd butikslokal hade en, förmodligen, hemlös man bäddat åt sig. I våningarna ovanför pågick livet som vanligt i lägenheter och ett äldreboende. Lukten från storköket låg tung över nejden, trots vinden från Medelhavet. Vägg i vägg med prånget hade någon inrättat sitt hem, för varma somrar eller permanent. Innehavaren var av allt döma troende katolik för (äntligen) såg jag ett hem där en bild av Jungfru Maria prydde framsidan. Kontrasten var bara så slående. Ett välordnat hem på andra sidan väggen från en stackares bädd. Välbärgade turister (inklusive mig själv) som flanerade längs den vackra stranden. Kanske hade den av allt att döma välmående lägenhetsinnehavaren gjort vad som stod i hennes makt för att hjälpa människan som låg i prånget intill, men jag kunde inte låta bli att tänka på liknelsen om den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19 ff):
”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår.”
Inga anklagelser mot kvinnan som ägde bostaden, jag vet inget om henne, men kontrasten blev så slående otäck. Och jag måste rannsaka mig själv. Vad gör jag för dessa Herrens minsta? Och du? Vi? Jag skänker några slantar regelbundet till erkända hjälporganisationer, men är det nog? Är det ens något?
Samtidigt, vad kan man göra för en människa som ligger i rännstenen men ber en fara och flyga när man erbjuder sig att ringa efter hjälp? En tusenlapp i en smutsig näve som nyss hotat att slå en? Några slantar i samma näve? I jämförelse känns hundra kronor till Stadsmissionen för att rena sitt samvete som ett bra alternativ och man får inte glömma att änkan lade sin skärv i templets kista, inte i någon enskilds hand.
På en restaurang i Alicante blev vi mer eller mindre antastade av en kvinna som ville ha ”please, some change”. Ett säljande knep var att ha ett spädbarn på armen. Först en kväll och sedan, efter några dagar, en förmiddag. I dagsljuset kunde vi ana att hon, efter sin runda på näringsstället där vi satt, gick till någon sorts ligaledare. Jag har inga bestämda misstankar, men känner mig lika tillfreds med principen att aldrig skänka till tiggare som jag känner mig otillfredsställd med nivån på min hjälp till de fattiga.
Tyvärr blir kravet på den främling som ska ta emot hjälp från mig att de gör det via en myndighet (jag betalar skatt) eller en av de erkända organisationer som jag bidrar till. Kanske är jag hård och visst försvinner lite på vägen, men att bara skänka pengar ger också effekten att man blir en möjliggörare för den som har andra problem i form av missbruk och liknande. Jag lever kanske i en villfarelse, men jag tror att sociala myndigheter och hjälporganisationer kan bidra med något i dessa fall, vilket 8:50 i näven inte gör…
Istället för 8:50 i näven är jag dock beredd att ta det där telefonsamtalet och vänta på ambulansen tillsammans med den som blivit slagen. Men jag frågar mig ändå – hur vet jag när jag varit den slagne mannens nästa, en barmhärtig samarier i dagens förment välorganiserade samhälle fyllt av trashankar, bedragare och mer eller mindre välbärgade människor?
