Liborius

Några dagar för sent: Salige Liborius Wagners berättelse

2011-12-13T22:12:00.000+01:00

Några dagar för sent tar jag mig friheten att citera ett stort stycke från Katolsk Observatör:

"Salige Liborius Wagner (1593-1631) led martyrdöden den 9 december 1631.Wagner är skyddspatron för denna tidskrift. Liborius Wagner var uppväxt i en protestantisk miljö, studerade de fria konsterna och sedan även teologi. Han konverterade och lät prästviga sig, men hamnade strax i stora svårigheter, både med katoliker och protestanter. Genom sin konversion kom han i kläm mellan världsliga makter, mitt i det trettioåriga kriget. Han blev fängslad enbart för sin trostillhöriget. Under sex dagar torterade man honom för att få honom avsäga sig sin tro. Men han upprepade den istället med allt större innerlighet. "Jag lever, lider och dör som katolik, under påven i Rom." Vi ser honom som en förebild att våga leva och verka i Herrens tro, trots tidernas svåra prövningar. Inget kan befrämja enheten mera än dessa heroiska vittnen, andar som för andra själars skull kan ge avkall på allt - utom på sanningen.

Salige Liborius - bed för oss!"

För egen del, om än utom fara för eget liv, kan jag bara instämma: Salige Liborius Wagner, bed för mig!

Det verkliga livet

2011-10-17T20:24:00.000+02:00

I trakten av Prag finns ett märkligt vattenrike, beskrivet i en film som sändes av SVT en vardagkväll. En mycket vacker film om en underbar gärning. Platsen är nämligen ett utmärkt exempel på människans förmåga att vara medskapare.

Under medeltiden skapades från ett munkkloster ett system med dammar. Syftet sägs vara att munkarna ville förse sig själva (och andra?) med karp att äta under fastan. Sedan ett antal år tillbaka (från kommunismens övertagande?) sköts dammarna och dess fisk av andra än munkar men metoderna och resultatet är i stort sett de samma.

När människan lägger sig i naturens gång brukar det gå snett med besked. Så inte i det här fallet. Efter vad man kunde se i filmen så blev det inte bara mer fisk i dammarna utan många arter, från minsta insekt till rejäla älgar. Massor av varelser och individer som var och en efter sin art bidrar till skapelsens fortlevnad och utveckling. Älgens frustande, gärdsmygens kvitter och havsörnens skri blir alla en lovsång till Skaparen. I just detta område tack vare människan.

Fisken i dammarna sköts genom att fångas och sorteras. Fram på hösten torrläggs dammarna delvis och fisken "skördas". 3000 ton karp per år. Utan att omvärlden tycks påverkas. Tvärtom tar dammarna gärna hand om övergödningen som det omgivande, "moderna" jordbruket bidrar med.

Kan det vara så att det verkliga livet levs i klostren och när man lever det livet så kommer man närmare sin verkliga roll i skapelsen – medskaparens.

Höst med stora steg

2011-09-29T08:55:00.000+02:00

För den som inte redan märkt det så är hösten här. Plötsligt och smygande på samma gång.

Hösten 2011 innebär ett stort litet steg för mig, bloggaren, arbetaren, familjefadern, husägaren och den inomkristne sökaren. Kursen med stort K har nämligen börjat, äntligen också för mig. Stort K som i Kristus och Kyrkan, Kroppen och Konungen.

Två kvällar har jag haft förmånen att delta hittills. Jag ser fram mot nästa. Kursen kunde gärna fått gå fortare men vissa saker ska få ta tid. Det visar inte minst mina tidigare erfarenheter över samfunds- och bekännelsegränserna.

Finns då glöden och övertygelsen kvar? Jodå, i en andra fas och med ett större lugn i själen. Tack och lov.

Att stötas och blötas

2011-07-04T11:23:00.003+02:00

Jag håller en sten i min hand. Den är liten och rundad. Sannolikt röd granit och hur som helst med stora inslag av kvarts och andra, men mörka fält.

Man kan klassificera stenen som svallad morän. Den har alltså av inlandsisen slitits loss, sannolikt i ett större stycke, från sitt ursprung i ett berg någonstans norrut från där jag står, vid Näs slottsruin på sydligaste Visingsö, för att sedan slitas ur det större stycket ännu några gånger. Därefter har den slipats, stötts, skrapats och ärrats för att slutligen hamna där jag fann den, i moränen på stranden.

I den relativt fluviala miljön, alltså, i det här fallet, fram- och återströmamnde vatten, tillsammans med miljoner andra stenar och sandkorn, har den slipats ner så att ärr och rispor har blivit i stort sett osynliga. Samtidigt har den bidragit till moränmaterialet, stranden, runt sig genom att släppa ifrån sig material från ryggar och åsar mellan risporna och ärren, material som har fått bli sandkorn till fördel för djurliv och människor, en del i skapelsens fortskridande.

Ibland känner man sig som den där lilla stenen. Uppryckt, bortryckt i omgångar, transporterad och utkastad i en lika obekant som oönskad omgivning. Tilltufsad, skrapad, ärrad av livets och tillvarons skiftningar och placerad på en plats där man inte vill vara. I kallt vatten. Bevuxen med slemmiga alger. Kastad långt ut på djupt vatten av någon som bara ville roa sig.

Kanske hamnar man i vägen för människor och djur, för hela den lokala delen av skapelsen. Kanske blir man till en viktig sten i någons byggnation eller en vacker prydnadssten i någons plantering.

I likhet med stenen bidrar vi mer än vi tror längs den svåra, tilltufsande vägen. Till skillnad från stenen kan vi be om förändring när vi känner att vi är i vägen. I likhet med stenen kan vi inte rå för skadan som kanske orsakas när vi kastas iväg. Till skillnad från stenen har vi ett ansvar att styra vårt liv och berätta om skadorna när de inträffar.

Det viktigaste är kanske att låta sig hittas av den Ömme Vårdaren innan man har slipats och slipats så att bara sand återstår.

Enkelhetens lov

2011-05-29T21:42:00.001+02:00

Jag arbetar mobilt. Det vill säga, jag rör mig längs bestämda vägar i arbetsgivarens fordon under min arbetsdag. På många sätt är detta ett trevligt och givande sätt att låta vardagen bli till ekonomiskt uppehälle. Stundtals vill jag bara fortsätta köra, åtminstone när dagen bara har gått halvvägs.

Under en tid har jag provat nya vägar på min arbetsgivares uppdrag. Ytterligare trevligt. Under detta uppdrag har jag två till fyra gånger per dag passerat en stor, futuristisk kontorsbyggnad, ritad av en känd arkitekt och inhysande ett framgångsrikt företag med en ganska människovänlig verksamhet som grund.

Byggnaden påminner i formen om en gammaldags atlantångare med rak stäv. Eller om en snipa eftersom den uppifrån har formen av en ellips. I den östra "stäven" finns en matsal med mycket högt i tak och väggar av glas. Ett "hav" av skog ser ut att klyvas av den aldrig avstannande rörelsen. Denna matsal är så perfekt riktad mot den uppgående solen att man nästan kunde tagit den för att vara byggd som kyrkolokal.

En av dagarna som jag passerade byggnaden slog mig tanken att det vore häftigt att få se byggnaden och främst matsalen som hem för en församling. En så'n lokal att fira gudstjänst i! Vilken potential! Sedan slog det mig. (Läs gärna början av Jesaja 31) - det är inte de yttre rikedomarna som avgör i Herrens ögon!

Nej, jag firar nog hellre mässa i en enkel källarlokal om undervisningen är den rätta och utsmyckningen uttrycker kärlek och vördnad för vår Herre. Hellre fattig omgivning fylld med älskade och älskande syskon än flashiga glasväggar i rätt riktning, såvida inte kärleken finns med också där! Tyvärr brukar flashigt yttre utesluta ett varmt inre...

Fastan, inledningen 2011

2011-03-12T21:43:00.000+01:00

Sedan några dagar är vi inne i fastan, denna tid av nåd att få välja det rätta på många områden i livet. På bloggen Ave Maris Stella läste jag om om "mediafasta" som sades vara något av det effektivaste sättet att nå något av fastans syften – mer tid för bön och hjälp till medmänniskor. Måhända är det sant. Samtidigt kändes det just ikväll viktigt att investera lite tid i denna mediaform.

Ett år och lite till har nämlilgen gått sedan denna blogg skapades. Just innan fastans inledning 2010 skapades historia. Eller? En väldigt lokal historia, i så fall. Den begränsar sig till mitt hjärta och kanske spiller den i viss mån över till min hjärna. Och till människor i min omgivning.

En summering av tiden som gått ger också vid handen att en hel del har hänt under året. Det bästa som har hänt alla kategorier är antalet människor i min omgivning har ökat som en god följd av mitt och andras mediebruk. Via den blogg som här är för handen och ett annat, stort och känt, socialt media har min bekantskapskrets utökats med fler personer än jag hade kunnat drömma om. Personer som har kunnat hjälpa och stötta när processen har varit svår och trög, personer som har uppmuntrat och mig och som har delat glädje och sorg i båda riktningar. Stor glädje och tacksamhet råder!

Vad har då hänt med själva processen? Jo, den har främst fått en hälsosam sänkning av hastigheten och en mognad genom att jag slutade gömma mig mig bakom en pseudonym. Det var tyvärr nödvändigt att hålla den masken för att alls våga diskutera ämnet öppet. I övrigt sker en hel del i fördolda men urverket tickar på, trots att det inte är särskilt många som få se vad som sker inuti boetten. Dessutom är det ju så att trots att en analog klockas visare pekar på samma punkt två gånger per dygn kan mycket ha hänt sedan sist man tittade på klockan...

Kanske är utgången oviss, kanske inte. Imorgon är det Herrens dag igen. Välsignelser önskas alla läsare!

Nytt fall av synkretism i Svenska kyrkan

2010-12-31T11:15:00.001+01:00

I Dagen läser vi hur Svenska kyrkan i Lund bjuder in Dalai Lama att tala i en gudstjänst. Det är verkligen dags att reagera!

Att människor möts och samtalar är alltid bra men att släppa fram överhuvudet för en religion som inte erkänner Kristus till att tala i en gudstjänst som är ämnad att ära och föra närmre Kristus är fel!

Att bjuda in till gudstjänstens gemenskap och samtal i ANSLUTNING till den samma men i en neutralare lokal än kyrkorummet hade varit nog.

Detta tilltag visar återigen på dubbelmoralen i Svenska kyrkan - inga dogmer, bara du inte hävdar att något är sannare än något annat! Utträdet närmar sig...

Förnyade historiska kontakter. Del 1 av 3: Domsöndag/Kristus Konungens dag

2010-11-21T21:45:00.000+01:00

I november 1988, nyss 18 fyllda och nykläckt som allvarligt menad kristen, åkte jag med – hör och häpna – ungdomskören från Hönö missionsförsamling. Häpna månde de som vet hur det låter när jag försöker sjunga. Resan gick till missionsförsamlingen i Vaggeryd, bara det ett äventyr för en ungdom med förkärlek för bilresor.

Det var sista helgen i den mörka och kalla höstmånaden och den annalkande söndagen bar namnet Domsöndagen, något som jag inte kände till eller tänkte på vid avresan, ankomsten, kvällen tillsammans, natten då vi sov på orgelläktaren, under repetitionerna, lördagens kvällsmöte med framträdande och så vidare. Jag var helt enkelt bara underbart glad – själaglad – över mitt nya hopp och min nya, kärleksfulla gemenskap.

Hela lördagen hade varit gråmulen och kall men under söndagens morgon och våra ljudliga övningar, sprack molntäcket upp. Under mötet lät Gud sin sol lysa in och värma vår omgivning liksom våra själar. Jag vill minnas att Vaggeryd också var klätt i ett tunt snötäcke som förstärkte ljuset ytterligare.

Under sin predikan nämnde pastorn säkert många goda saker om den sista tiden. Må han ursäkta mig, men det enda jag minns i detalj av hans arbete denna dag är hans utläggning kring söndagens namn. Han sa ungefär: ”Domsöndagen heter denna söndag. Eller som man säger på kontinenten: Kristus Konungens dag”.

Även om jag vet att för den som är i Kristus finns bara en frikännande dom, så känns det ”kontinentala” namnet på denna söndag så mycket mera positivt, segerrikt och upplyftande.

Så här, 22 år senare, efter att ha hört ytterligare en god predikan på denna kyrkoårets sista dag, förstår jag vad som menas med att ”man säger på kontinenten”. Den traditionen, som skapar sådana namn och fester, vill jag bli en del av!

Utstuderad tidslinje, del 4

2010-10-27T21:52:00.000+02:00

Sverige när det är som bäst. Sommar, resa genom Västergötland med nyinköpt bil (första med klimatanläggning). Familjen inhyrd ett antal dagar på en lantgård. Precis så idylliskt som det kan vara. Det började med kallt och regnigt väder som till och med fick hållas emot med brasa i det lilla huset – mitt i sommaren – men redan dag två fick vi sol åtminstone halva dagen. Småstadsidyll i Lidköping med underbar fika på känt ställe, inköp av lite husgeråd på annat känt ställe. I ett gathörn stod en mindre orkester från Pingstförsamlingen och spred evangelium. Mysigt.

Dag tre lade vi på en sväng till Spikens fiskeläge. Senare ett långt besök på Läckö slott. En verkligt underbar plats och båda barnen verkade uppskatta det hela, trots sina då späda åldrar. Den lilla slottskyrkan var öppen för besök och mycket vacker i sitt välbevarade skick. Att vandra längs stranden till en så stor insjö gör verkligen att man känner att Sverige är lite speciellt. Så här i efterhand kan jag också ägna en tanke åt de pilgrimer som både vandrat och seglat diagonalt över sjön.

Även denna resa fick sitt viktigaste inslag på sin sista dag. Färden gick till Varnhem, en fullkomligt fantastisk plats med fantastiska byggnader. Magnus Gabriel de la Gardie ska minnas i ljusa toner för sitt verk att bevara kyrkan. Denna kyrka, och klosterruinen intill, satte fart på tankar vars vikt jag inte tidigare förstått.

Det var lördag och turistguiderna var noga med att poängtera att det drog ihop sig till konfirmationsgudstjänst. Alltså blev inte kyrkan särskilt grundligt besedd i sina större delar. Eller så blev den det. Jag minns inte den biten hundraprocentigt. Vad som satte sig fast i minnet var hur som helst utrymmet bakom altaret. Ett stort antal kungar och statsmän ur flera ättelängder från tiden före Gustav Vasa har här sina gravar. En stund senare, i munkarnas trädgård som fanns i anslutning till kyrkan, och vid resterna av sovsalar, matsalar och obekanta kammare, förstod jag vad jag just bevittnat. Det var ett annat Sverige. Ett katolskt. Genast började kunskaper från grundskolan få en mening. Och en annan mening.

De kära kungarna och statsmännen vars förhållandevis enkla gravar fanns inne i kyrkan hade fötts i katolska familjer, döpts in i Kyrkan som katoliker, strävat efter att skapa ett katolskt kungadöme. De var krönta och i vissa fall även smorda till kungar av katolska biskopar. Vad var det som hade hänt? Vilka hade munkarna varit, vilka var människorna runt klostret varit in över mig. Varför var vi inte katoliker längre?

Efter att ha vandrat vidare genom munkarnas trädgård och (i konflikt med övriga familjen) läst igenom i stort sett samtliga skyltar om cisterciensermunkarnas ansträngningar för att tjäna medmänniskorna, började – skulle det visa sig – propagandan från grundskolan att krackelera. Hur hade ”det katolska oket” sett ut, egentligen? Om det var så som skyltarna i Varnhem angav så måste det ha varit ett mycket välsnidat och milt ok. Hur sann var den lära som fördes in med reformationen? Hur sann var den lära som övergavs?

Efter ett tag, dessvärre i samband med avfärden hemåt, började jag fundera över vad reformationen innebar för mig. Hur luthersk var jag i mina övertygelser? Kunde katolsk tro ha något att erbjuda? Efter någon mil av de många hemåt var tankarna stilla igen och vardagen tog så sakteliga vid igen. Tankarna vilade dock i tryggt förvar.

Tankar från dagar av turism

2010-09-07T08:56:00.001+02:00

Jag kom nyligen hem från en skön och på alla sätt givande resa i Spanien. Mest sol och bad med familjen, men också en del turistande längs flotta strandpromenader och i trånga gränder.

Spanien och katolsk tro är ju för många nästan samma sak, så också för mig. Fel, dessvärre. Det var i och för sig slående hur spridd försäljningen av radband och olika typer av billiga helgonbilder var, men jämfört med till exempel Malta så var inte den katolska tron särskilt närvarande. Snarare var diskutabel moral vanligare än helgonbilder och liknande i det offentliga rummet.

På samma sätt var dåliga lösningar på det sociala området ungefär lika vanliga som i Sverige. Hemlösa hade bäddat åt sig på diverse ställen. Det gör ont att se var helst i världen det förekommer, samtidigt som det säkert finns fall där hemlösa själva har gjort sina val att inte ha normala kontakter med myndigheter. Även detta är dock ett samhällets misslyckande. Kanske bör man tillägga att det är ett samhälle som försöker hålla Gud på avstånd som misslyckas.

Tråkigast var scenen vid den något bedagade norra änden av strandpromenaden i Torrevieja. I ett prång utanför en stängd butikslokal hade en, förmodligen, hemlös man bäddat åt sig. I våningarna ovanför pågick livet som vanligt i lägenheter och ett äldreboende. Lukten från storköket låg tung över nejden, trots vinden från Medelhavet. Vägg i vägg med prånget hade någon inrättat sitt hem, för varma somrar eller permanent. Innehavaren var av allt döma troende katolik för (äntligen) såg jag ett hem där en bild av Jungfru Maria prydde framsidan. Kontrasten var bara så slående. Ett välordnat hem på andra sidan väggen från en stackares bädd. Välbärgade turister (inklusive mig själv) som flanerade längs den vackra stranden. Kanske hade den av allt att döma välmående lägenhetsinnehavaren gjort vad som stod i hennes makt för att hjälpa människan som låg i prånget intill, men jag kunde inte låta bli att tänka på liknelsen om den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19 ff):

”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår.”

Inga anklagelser mot kvinnan som ägde bostaden, jag vet inget om henne, men kontrasten blev så slående otäck. Och jag måste rannsaka mig själv. Vad gör jag för dessa Herrens minsta? Och du? Vi? Jag skänker några slantar regelbundet till erkända hjälporganisationer, men är det nog? Är det ens något?

Samtidigt, vad kan man göra för en människa som ligger i rännstenen men ber en fara och flyga när man erbjuder sig att ringa efter hjälp? En tusenlapp i en smutsig näve som nyss hotat att slå en? Några slantar i samma näve? I jämförelse känns hundra kronor till Stadsmissionen för att rena sitt samvete som ett bra alternativ och man får inte glömma att änkan lade sin skärv i templets kista, inte i någon enskilds hand.

På en restaurang i Alicante blev vi mer eller mindre antastade av en kvinna som ville ha ”please, some change”. Ett säljande knep var att ha ett spädbarn på armen. Först en kväll och sedan, efter några dagar, en förmiddag. I dagsljuset kunde vi ana att hon, efter sin runda på näringsstället där vi satt, gick till någon sorts ligaledare. Jag har inga bestämda misstankar, men känner mig lika tillfreds med principen att aldrig skänka till tiggare som jag känner mig otillfredsställd med nivån på min hjälp till de fattiga.

Tyvärr blir kravet på den främling som ska ta emot hjälp från mig att de gör det via en myndighet (jag betalar skatt) eller en av de erkända organisationer som jag bidrar till. Kanske är jag hård och visst försvinner lite på vägen, men att bara skänka pengar ger också effekten att man blir en möjliggörare för den som har andra problem i form av missbruk och liknande. Jag lever kanske i en villfarelse, men jag tror att sociala myndigheter och hjälporganisationer kan bidra med något i dessa fall, vilket 8:50 i näven inte gör…

Istället för 8:50 i näven är jag dock beredd att ta det där telefonsamtalet och vänta på ambulansen tillsammans med den som blivit slagen. Men jag frågar mig ändå – hur vet jag när jag varit den slagne mannens nästa, en barmhärtig samarier i dagens förment välorganiserade samhälle fyllt av trashankar, bedragare och mer eller mindre välbärgade människor?

Utstuderad tidslinje, del 3

2010-08-22T21:48:00.000+02:00

I min bransch arbetar man sida vid sida med människor från jordens alla hörn. Berikande men ibland också orsak till konflikter. Det tog några år för mig att förstå att kulturellt ursprung inte gör människor till bra eller dåliga medarbetare, förmågan att göra ett bra jobb sitter i uppfostran och personlighet och i förlängningen i samarbetsförmåga, inte i språk, kultur eller religion. Däremot kan språksvårigheter och vissa olyckliga kulturkrockar (undvik till exempel att berömma en person från Iran genom att göra tummen upp) försvåra för både invandrare och ”infödingar” på en arbetsplats.

Jag vill minnas att det var under 2004 eller 2005 som media verkligen började ta upp Ramadan som en nyhet och ett fenomen i Sverige. Jag är för friheten för var och en att utöva sin religion inom ramarna för svensk lag men det kändes hur som helst besvärligt (men föga förvånande) att ingen tog upp vår fasta som ju haft (och faktiskt har) en stark tradition i vårt land. (TV- och radioprofilen Jan-Öjvind Swahn klargjorde trots detta med ett lätt skratt för cirka två år sedan att det väl knappast fanns någon kvar som fastade idag.)

Minnet är lite suddigt men jag har för mig att följande hände under några dagar av starka funderingar kring vad vi kristna gör och gjorde utifrån vår tro – symboliskt eller av praktiska/moraliska anledningar. Det var när jag åkte bil i tjänsten tillsammans med en relativt sekulär muslimsk man och vi hörde på radion om det årets firande av islams fastemånad som jag plötsligt och på vacklande ben började berätta om det kristna sättet att iaktta Stora fastan, vilken skulle inledas några dagar senare. Min mycket vänlige arbetskamrat nickade och förstod – att till exempel låta bli kött, smör och ägg i fyrtio dagar kunde han förstå som en from handling, liksom att det var fritt på söndagen.

När vårt gemensamma ärende var slutfört och jag kom för mig själv, började jag fundera över vad jag just sagt. VI hade faktiskt en fasta att iaktta! Att den inte uppmärksammas är tråkigt men inget skäl till att låta bli. I minnet dök orden upp från en lite speciell syster i min första hemförsamling. Henne hade jag vid ett tillfälle många år tidigare, frågat om fastan och hon menade att man iakttog den genom att välja ut något som man avstod ifrån, måndag till lördag.

Hemma började jag söka information om fastan. Lite provokativt (jag visste ungefär vad jag skulle finna) sökte jag först på Svenska kyrkans hemsida. Efter några sessioners sökande hade jag hittat ett bra inlägg från en församlings underdomän där begreppet fasta ställdes mot dagens anda som säger ”allt nu”. Instruktioner för hur de troende borde agera saknades helt.

Bland övriga samfund fanns bara Katolska Kyrkan som kunde prestera råd till de troende hur en fasta skulle genomföras. Att jag sedan inte har kunnat följa allt hittills är något att arbeta med i framtiden.

Jag vet inte hur många som håller med mig eller som ens förstår vad jag menar, men att är inte ett visst rådgivande i styrande riktning något som en samfundsledning ska erbjuda sina medlemmar? I det här fallet var det Svenska kyrkans skräck för att ta ställning, sägande att den enda sanningen är att inget är sannare än något annat, som drev mig ännu ett steg närmare Katolsk tro.

Utstuderad tidslinje, del 2

2010-08-19T16:12:00.000+02:00

Av olika skäl höll jag under tiden från 2003 och en längre tid framöver, ett antal enskilda samtal med goda präster i min nuvarande församling. En av dessa hade a bättre kontakt med katolsk tradition än de flesta andra svenskkyrkliga människor. Under ett av samtalen med denna präst fick jag kopior från en katolsk bok – sannolikt katekesen, jag minns dessvärre inte – med text som belyste ämnet vi hade samtalat om. Texten hjälpte mig, liksom samtalet, men det största intrycket gjorde valet av text.

Jag gick hem från samtalet med gott hopp om framtiden och en helt ny tanke. Kunde vi protestanter verkligen dra nytta av katolska texter? Och om så var fallet, var Katolska Kyrkan och dess medlemmar verkligen så avlägsna, aparta och rent av farliga som jag alltid fått lära mig?

Pappren blev lästa några gånger och tryggheten i tron blev större. Sedan blev de liggande och behovet av samtal minskade efterhand. Kvar fanns en glädje och ett sökande efter en större fromhet – ett engagemang för att leva och agera i enlighet med min tro, helt enkelt.

Som ytterligare ett led i hanteringen av ämnena för samtalen läste jag Stengrunden av Bo Giertz. Efterhand gav den starka och positiva intryck. Särskilt beskrivningen av fromhet av lutherskt snitt. Det ville jag ha mer av! Men var finner man sådant i dagens Sverige? Min nuvarande församling är full av levande kristna men det finns ett ”men”. Kanske handlar det om miljön – Stengrunden är skriven i erfarenheten av landsbygdsförsamlingar – jag bor i en förortsmiljö.

Hur som helst – i sökandet efter fromhet och hängivenhet nådde jag inte ända fram i min lutherska miljö. Tanken på katolsk tro som ett alternativ dök dock inte upp vid denna tidpunkt. Visare än tio år tidigare rusade jag inte iväg utan väntade på Guds lösning där jag stod (och står).

Fredagstankar i efterhand

2010-08-16T16:32:00.000+02:00

I Göteborgs-Posten kunde man nyligen läsa om alla sägner kring fredagen den 13:e. Är det någon mer än jag som blir störd av denna artikel? Det finns inga faktafel såvitt jag kan förstå. Ändå är det något med en ton av ironi och udd mot kristendom som stör.

För naturligtvis är kristendomen ”boven i dramat” och det är denna tro som enligt artikeln gjort fredagen tråkig. Fullheten i att (lång)fredagens sorg och ånger har ett slut i söndagens (påskdagens) glädje finns såklart inte med ens som en tanke. För nu, när vi har kastat av oss det kristna oket, mår vi ju så mycket bättre…

Jag finner det intressant hur man i en så pass initierad och korrekt artikel samtidigt kan pressa in så mycket åsikter. Förhoppningsvis är det artikelförfattarens ovana att skriva om folklore som slår igenom. Jag tycker att bristen på kunskap, förståelse och respekt tränger ut ganska ymnigt mellan raderna.

Utstuderad tidslinje, del 1

2010-08-13T11:18:00.001+02:00

I juni 1995 eller 1996 reste min då blivande fru och jag i bil längs Vätterns västra strand med "strandhugg" i Hjo till en släkting i Närke. Släktingen i fråga tog emot oss med öppna armar och lät oss dela en redan trång bostad så att vi fick tillfälle att turista och hämta krafter i ett sommarfagert Sverige. Jag har massor av minnen och foton från dessa dagar som en fattig student aldrig hade kunnat få del av utan en släktings välvilliga gratisboende.

Den verkliga vinsten, visar det sig nu, kom dock dagen då vi reste hem. Denna resa gick nämligen längs Vätterns östra strand. Jag vet inte vad det är med denna del av landet, men det började smyga på en underlig känsla redan när vi passerade genom Zinkgruvan. Känslan påminner om den som jag både förr och senare kan känna när jag för en gångs skull besöker mina vänner i skärgården eller en speciell stiftsgård inom Svenska kyrkan. Jag vill vara ödmjuk, så därför stannar jag vid att fråga mig själv och er, kära läsare, om denna känsla kan vara resultatet av en känslighet för Guds närvaro på platser som Han har givit en särskild betydelse.

Den verkligt inledande processen kom när vi ganska tidigt på förmiddagen denna dag stannade i Linköping där jag hade gjort militärtjänst några år tidigare. Vi återsåg regementet och besökte både domkyrkan och S:t Lars kyrka. Under den senare färden mot Vadstena blev förnimmelsen av att vara på speciell mark allt starkare. Tanken på ett helgons namn på en protestantisk kyrkobyggnad gav mig en del funderingar men inga svårare tankar. Helgonen var ju ändå förebilder för oss, alla kristtroende?

Den underliga (underbara) förnimmelsen blev som starkast vid vårt ganska långa besök i Vadstena. Jag kan fortfarande, 14-15 år efter händelsen, svagt minnas att jag inte riktigt förstod - nunnor, kloster och helgon var ju förlegat enligt reformatorns lära...

Trots denna inlärda sanning fick jag hindra mig från att buga när vi mötte en nunna på en gata i Vadstena. Inte så mycket kanske för systern, personen i dräkten, som för det uppdrag som hon representerade. Eller kanske för båda. Den kära systern måste ha anat min reaktion för som jag minns det tittade hon länge åt vårt håll och log vänligt. Tankar på vilka dessa var och vad som drev dem levde i mitt sinne ett antal dagar efter hemkomsten till studier, arbete och annan vardag.

Vätterns östra strand lever sedan denna resa på ett särskilt sätt i mitt minne. Visst är trakten naturskön och rik på historiska (det verkligt svenska hjärtlandet?) och kulturella höjdpunkter men det är något mer med orter som Linköping, Skänninge, Alvastra, Vadstena, Gränna, Visingsö och Jönköping. Ibland önskar jag att jag bodde där!

Om längtan till en stad och förvånande besvikelse

2010-07-24T19:28:00.001+02:00

Av städer på jorden längtar jag mest till Jerusalem. Alltså, att få turista där, leva där, vara verksam på denna plats där allt det viktigaste i våra liv ägde rum. Jag längtar också ganska mycket till Rom. Alltså, att få turista där, leva där, vara verksam på denna plats där ju också en hel del som är viktigt i våra liv ägde och äger rum.

Nyligen var några släktingar på semester i Salzburg. Med sig hem hade de, som brukligt är, berättelser, foton och minnen på andra sätt. Dessutom hade de en karta med sig. Till saken hör att jag vanligtvis kan sitta och drömma över kartor – de är nästan alltid intressanta och fantasieggande. Turistorganisationen i Salzburg hade dock valt en extra intressant form av turistkarta, kallad panoramakarta. Den visade inte bara taken på byggnaderna utan även fasader, ritade för hand med stor detaljrikedom. Dessutom hade man på baksidan av det stora arket beskrivit i text och lika fantastiska bilder ett urval byggnader av lite större turistvärde.

Efter att ha tittat på denna karta i mindre än två minuter kände jag en stark längtan till Salzburg. Inte för Mozart – hans minne må vara värt att vårda, men han var bara en konstnär, om än aldrig så begåvad – utan för kyrkorna! Staden verkar var fylld av vackra kyrkor av varierande ålder och storlek. Panoramakartans informativa baksida visade också flera av dem i genomskärning. En byggnad är bara en byggnad, javisst, men den kan fyllas med så mycket mening. Om inte annat vittnar kyrktätheten i Salzburg om ett visst mått av fromhet, åtminstone genom historien. Längs vissa stigar hade man till och med inrättat kapell i några av de många naturliga grottorna i klippan.

Jag kände en stor glädje och som sagt en stark längtan när jag såg detta. Vad som stör är så klart att bitterheten över den Skandalen och annan sekularisering säkert är utbredda också i denna vackra stad. Mot sådant är skönhet och kyrktäthet inget skydd... Vad som också störde, vilket gav mig en viss skamkänsla, var texten Evangelische Kirche vid en liten vacker kyrkobyggnad vid stranden till Salzach. Hur kan man känna så?

Rättvisans avslöjande

2010-06-29T22:07:00.000+02:00

I SVT:s Aktuellt den 29/6 kunde vi höra om razzian mot Katolska Kyrkan i Belgien. Rättmätigt, tycker nog de flesta. Jag kan instämma så till vida att sanningen måste fram i ljuset, offren och Kyrkan har allt att vinna på ärliga redovisningar av vad som inträffat. Men när den så omhuldade rättvisan letar efter bevis i någons grav, till och med inne i kistan, har man gått ett steg för långt.

Att berätta om sina upplevelser, gång efter gång, är den väg till själslig hälsa efter ett trauma som vårt samhälles lika omhuldade vetenskap erkänner som nödvändig. Jag vet av egen erfarenhet att vetenskapen har rätt på denna punkt. När rättvisan nu beslagtar anteckningar från samtal där offren gjort just detta hälsobringande – pratat av sig sina vansinniga erfarenheter – har rättvisan gått många, många steg för långt och tappat oerhört mycket av sitt demokratiska värde som samhällets skyddsombud. Vem ska nu våga prata av sig något, någonstans? Hur länge än, innan "tillräckliga" misstankar om något oegentligt (ett flytande begrepp för övrigt) föranleder beslagtagande av journaler från både psykologer, terapeuter och annan vårdpersonal med tystnadsplikt?

Den rättvisa samhället far med i Belgien påminner allt mer om den likriktning som Guds fiender i Sodom en gång försökte tvinga fram (1 Mos 19:5). Jakten på rättvisa och rättmätigt sanningssökande har muterat till en jakt på snaskigheter och punkter att kila in sin fiendskap mot Gud och sitt hat mot Kyrkan på. Vuxet? Knappast.

När jag först hörde nyheten blev jag kall och stel och kände mig fysiskt sjuk. Efter att ha skrivit av mig (se där, en mindre traumabearbetning!) ovanstående kände jag mig bättre och blev ännu mer övertygad om att konvertera till den Katolska tron. Tyvärr har "de" nu fel anledningar att hata Kyrkan, men när hatet nu blommar ut och visar sitt rätta ansikte genom att till och med förstöra offrens möjligheter att bli friska (pengar ger inte hälsa), då måste alla vi som önskar följa och älska Kyrkan ha hittat rätt!

Sankt Petrus, bed för oss!

Aktuellt om vetenskap

2010-06-22T10:32:00.000+02:00

Jag såg en liten stund på Vetenskapens värld i SVT:s Kunskapskanalen. Det som vanligt välgjorda programmet handlade om vattenfyllda grottor i Mexico där Mayafolket enligt en i programmet citerad biskop, så sent som på 1560-talet, kastade ner unga kvinnor, uttryckligen jungfrur, i syfte att blidka en regngud och därmed vända torka och missväxt till goda skördar.

Att offra jungfrur har tydligen varit en starkt befäst metod att blidka diverse avgudar hos många folk genom långa tider. Dessa traditioner har också inspirerat i modernare tider, inte minst Igor Stravinskij när han skrev sin balett Våroffer.

Så underbart då att tillhöra en tro som avslutar kravet på offer för att blidka någon gudom. Så underbart att få tro på Herren som har skapat allt ["Folkens alla gudar är avgudar, men Herren har gjort himlen." (Ps 96)] och dessutom, av utgivande kärlek, offrat sig själv i döden på korset för oss. Så underbart att få tro på att ingen jungfru mer behöver dö i någon rit, utan att få tro på en jungfru som av utkorelse och fri vilja förlorade sitt liv – utan att plågas till döds – för sin Son, allas vår Herre, och därmed vinna det eviga livet och föra ut det till var och en som vill ta del av det.

Heliga Guds Moder Maria, bed för oss!

Om tidens tand

2010-04-28T22:49:00.000+02:00

Traditionellt kristna, både enskilda och organisationer och kanske framförallt Katolska Kyrkan, skälls ofta för att vara otidsenliga. Bedömningen kan vara okej – traditionell kristen tro kolliderar ofta med den rådande tidsandan och så har det varit under många sekler.

Motsatsen till ”otidsenlig” måste vara ”tidsenlig”. Ska man använda ”otidsenlig” som ett skällsord så förutsätter det att den tid man borde agera i enlighet med, är en god eller möjligtvis bra tid, eller hur? Är vår tid god, bra, berömvärd, totalt sett? Tja, i vår rika del av världen kan vi bota många fler sjukdomar än någonsin, vi kan rädda för tidigt födda barn och många andra hotade liv, det är väl bra? Vi har maskiner som gör vissa jobb åt oss så att vi slipper diverse förslitningsskador och farliga moment, det är väl bra?

Jo, vi har löst många bekymmer men skapat många nya. I spåren av medicinska landvinningar kommer svåra dilemman. Våra ekonomiska landvinningar ger miljöproblem både här ”hemma” och globalt samtidigt som de skitigaste jobben inte alltid går till själlösa maskiner, utan till underbetalda människor, inte sällan barn, i fattiga länder i Asien och andra så kallat underutvecklade områden – vissa så fattiga att man där inte ens kan bota de enklaste infektioner.

Här hemma lever allt fler barn i familjer som hemsöks av våld, splittring och missbruk till följd av föräldrarnas rotlöshet, statusjakt och liknande. Människor lider av övervikt och stressjukdomar och abortkliniker noterar gång efter gång nya bottenrekord. Runt om i världen härjar krig som aldrig verkar ta slut, många av dem i någon religions namn, men under den täckmanteln gömmer sig alltid hunger efter makt, pengar och njutningar.

Jag städade ur ett förråd hemma och fyllde lätt bilens bagage med grejer som kunde skänkas bort. Den som säger att det saknas resurser i Sverige ljuger! Samtidigt är det ett vanligt argument mot att hjälpa medmänniskor och antalet hemlösa i de rikaste delarna av världen ökar och jag är medskyldig. Fast det är klart, om man hela tiden ska tillåta sig att byta ut möbler, kläder och andra prylar bara för att ”man blivit trött på dem” så kan man säkert uppleva att det saknas resurser.

Jag har mot bakgrund av ovanstående svårt att se att ”otidsenlig” är ett skällsord. Det är i mina öron ett berömmande epitet på ett kristet samfund, en trossats, en kristtroende person och så har det egentligen alltid varit. För vem kan säga att någon tid, förutom den paradisiska, har varit så god att någon troende har velat kalla sig ”tidsenlig”? Ska man skälla på kristna bör ”obiblisk” och ”villolärare” vara det mest nedsättande man kan säga. Tyvärr används dessa epitet mest när syskon skäller på varandra.

Jag väntar på den dag då en icketroende journalist eller insändarskribent med sekulär övertygelse skäller någon kristendomens representant för att vara obiblisk eller villolärare. Fram till dess är jag stolt över att vara otidsenlig i min syn på samhället, moralen och – tiden.

Möte över en Rosenkrans

2010-04-13T22:27:00.008+02:00

Den här bloggen var egentligen inte tänkt för små, snabba inlägg, men undantag kan få bekräfta en sådan regel.

Sedan en tid tillbaka läser jag i hemmets lugna vrå trevande den heliga Rosenkransen så ofta schemat tillåter, eller en gång i veckan. Idag är det tisdag och till skillnad från de allra flesta, tänker jag, som deltar i tisdagsbönen, ber jag Rosenkransen varje tisdag kl. 21.00.

Jag trevar och fingrar på mitt radband och jag älskar det. Naturligtvis gör jag ett och annat fel, bland annat har jag inte koll på vilket av de heliga mysterierna som bör begrundas vilken veckodag. Jag har heller egentligen ingen aning om hur man i detalj läser Rosenkransen som en förbön. Jag inser att jag chansar en del när jag hanterar ett mysterium i veckan och när jag blandar de trosriktningar jag för tillfället lever mitt emellan, men jag gör i alla fall mitt bästa.

Idag fastnade jag först framför SVT:s Aktuellt där biskop Anders och Marcus Birro båda invervjuades. Att sedan, några minuter sent, sätta sig och läsa Rosenkransen var något av en prövning och ett försök från mig att stå fast i den övertygelse som så sakteliga mognar hos mig.

Just denna vecka stod Ljusets mysterier på tur. Detta tar jag som ett möte med den levande Herren. Jag må vara en arm, fattig syndare som vacklar i övertygelsen, men jag tror att Guds nåd är större mina synder och därför vågar jag tro på tilltalet jag upplevde.

Att förklara kan förta mysteriet. Däremot, för den som inte har information om vilka mysterier som begrundas genom dekaderna i Ljusets mysterier, så listas de här:

Jesu dop
Bröllopet i Kana
Jesus predikar om Guds rike och om omvändelse
Kristi förklaring på berget Tabor
Jesus instiftar nattvarden

Idag bad jag med i tisdagsbönen inte bara för de intentioner som anges på hemsidan, utan också för offren, för prästerna och biskoparna som nu behöver lägga massor av tid på att städa upp i byken och för prästerna som har syndat så grovt, ja, för Kyrkans helande.

I sammanhanget förvånar det mig något att jag inte har sett fler uppmaningar om gemensamma böner enligt traditionen, för Kyrkans helande. Kanske har jag inte letat nog...

Streck i debatten - tillbaka till ursprunget

2010-04-11T22:08:00.000+02:00

Här skulle egentligen publicerats en uttömmande refelektion om hoppet i den mörka och sjuka natten, men med anledning av vad jag läste på bloggen Oroa dig inte - Gud finns nog! så väljer jag att länka till nämnda blogg och hänvisa till inlägget där, samt till biskop Anders brev till Sveriges katoliker.

Detta innebär för min del streck i debatten - åtminstone tillfälligt - kring de avskyvärda sexövergreppen. Låt mig stänga med att säga att det vore allvarligt om Stockholms katolska stift annat än ytterst tillfälligt skulle välja att lägga locket på.

Nu tänker jag, trots den rådande nattens mörker, sjukdomssymptom och kyla, ägna denna blogg till det syfte den öppnades i.

Välkomna att läsa och kommentera vidare!

Tankar i väntan på den stundande dagen

2010-04-09T23:17:00.002+02:00

Nattens mörker ligger fortfarande allvarligt och tungt över Kyrkan. Anders Piltz skrev initierat i Dagen om onyanserad nyhetsbevakning, ett faktum som man ju bara får vara ovillig för att inte se. I sin artikel uttryckte han, liksom alla andra katoliker (och sympatisörer) som uttalat sig, sin avsky för illdåden. Jag har uttryckt min avsky i tidigare inlägg.

Mera i detalj säger fader Anders att ”Som präst blir man ursinnig och kräkfärdig på dessa kolleger som dragit skam och vanära över ett ämbete som för inte så länge sedan tycktes höjt över varje misstanke”. Även om natten alltid har ett slut så är sjukdomsnätterna liksom onaturligt långa. I natten när febern, smärtan eller magsjukan rasar i kroppen, drabbas man lätt av villfarelsen att natten aldrig ska ta slut. Just en sådan natt är det kanske som hela Katolska Kyrkan upplever. En tydlig likhet finns: Just när man trodde att läget hade lugnat sig, så kommer det ännu mera att äcklas över. Ändå måste det sjuka ut för att hälsan ska kunna återvända. Någon gång tar natten slut – det vet vi alla – och så småningom återkommer också hälsan, men först sedan man gått till botten med det sjuka.

Därför kan jag skriva att när jag här om dagen kände mig lurad på hoppet om att finna en kyrklig gemenskap som jag kan stå för fullt ut, så känner jag mig idag fortfarande sjuk och äcklad men jag väntar på dagen som jag vet kommer. Processen som hela denna blogg bygger på och som fått mig att lägga ner kraft och energi att på starta en blogg, rullar igen! Inte med samma glädje som när bloggen startades, den glädjen återvänder nog först när de så många som möjligt av offren för illdåden börjar få upprättelse, men processen rullar i vart fall. Hoppet gäller så klart främst alla de drabbade i denna smutsbyk, men även min egen väg.

Till detta hopp har ord som kommit till mig via katoliker i min växande ”cyberby” bidragit på ett högst påtagligt sätt. Det första som tände en gnista hos mig var en ”trosbekännelse”, publicerad på Katolsk mamma på nätet:

Hur mycket än enskilda präster syndar, håller jag fast vid min heliga Moder Kyrkan och stöder påven Benedikt”.

”No matter how many sins or crimes Catholic priests commit, I will remain firm in my Catholic Faith, because my faith is not based on the person of the priest, it is based on my Lord Jesus Christ! Stand firm! Our House is built on solid rock!”

Jag har en bit kvar innan jag kan publicera detta som mina egna ord, i enlighet med denna bloggs syfte samt en del andra personliga hinder. Fast stigen verkar leda ditåt…

När min längtan till Katolska Kyrkan började framträda var en av de viktigaste punkterna att jag sökte en gemenskap bestående av människor, lekmän såväl som tjänstgörande, som tjänade sin kyrka med hängivenhet, som lät sin tro påverka val och handlingar i livet, ja, som tillät sin tro att utgöra grunden för HELA livet. När mörkret och sjukan bröt ut över kroppen, tappade jag hoppet att finna denna hängivenhet som jag sökte och som jag ibland sett prov på bland frikyrkliga på vissa orter i Sverige. Problemet med denna hängivenhet är just att den är knuten till vissa orter och ibland även till stark lokalpatriotism med exkluderande drag. Dessa problem bidrog till att jag började hoppas på Katolska Kyrkan som ett svar. Hur svårt var då inte slaget när sanningen rullades upp likt följden av att ha ätit dålig mat?

Men, tack och lov, nåden är stor, och jag fann människor, övertygade katoliker, som fortsatt bär hoppet om den stundande dagen och som var beredda att oegennyttigt dela med sig av sitt hopp och sin hängivna övertygelse! Här skymtar jag hängivenheten, utan lokalpatriotism (men säkert med många andra problem i släptåg).

Fortsatt tänker jag delta i böner för alla offren, för prästerna och biskoparna och påven som måste vara med och städa i äcklet och – jo! – för de som orsakat det – döm synden, inte människan! Och kan jag vara med och göra bot, trots att jag inte är en del av Katolska Kyrkan, så vill jag gärna vara det!

Tankar i den rådande natten

2010-04-07T23:21:00.000+02:00

Som före detta medlem i många olika föreningar, med 20 år i arbetslivet och som nuvarande medlem, dessutom med flera förtroendeuppdrag, i Svenska kyrkan är jag oerhört väl medveten om att fel och brister förekommer överallt där människor bedriver verksamhet.

På andra ställen i bloggen kommer jag att berätta i detalj om hur jag kom att drabbas av en lika plötslig som oförklarlig och svårt eskalerande längtan efter att få bli en del av den Heliga Romersk-katolska Kyrkan. Det var verkligen från första början en längtan efter att konvertera TILL den katolska tron och inte från min lutherska tro. Detta eftersom jag vid de första tankarna i katolsk riktning hade börjat bygga upp en trivsel och mycket vänskap i min svenskkyrkliga hemförsamling.

Efter Svenska kyrkans senaste kyrkomöte och det fullkomligt huvudlöst politiskt korrekta beslutet att förinta äktenskapet, började jag vackla och faktiskt längta också FRÅN Svenska kyrkan. Desto mer framstod Katolska Kyrkan som Alternativet, eftersom det fanns en tidigare längtan och detta samfund (naturligtvis) stod för en fortsatt biblisk syn inte minst på äktenskapet.

Lite bittert konstaterar jag idag att jag ångrar att jag inte gjorde slag i saken redan då, i samband med 2009 års kyrkomöte, och såg till att konvertera innan dagens totala solförmörkelse drabbade den Heliga Romersk-katolska Kyrkan i hela världen. Nog för att jag väntade mig att efter en konversion med tillhörande nystart av församlingslivet, finna problem och felaktigheter i Katolska Kyrkan, lika väl som i Svenska kyrkan eller i någon annan organisation där människor är verksamma, men detta, som nu rullas upp – pedofili och tysthetskultur – fruktansvärda brott och fall på eget grepp, och i en omfattning så att man hissnar, DETTA, hade jag aldrig väntat mig!

Stackars alla er som blivit utsatta för detta! Stackars er, som blivit svikna av den i er närhet som är satt att tjäna Den Ende i hela universum som alltid går att lita på! Jag lider med er och ber för er och hoppas på upprättelse för var och en av er, främst i själen, men också lite mer handfast. Skadan ni lidit går inte att mäta, i jämförelse blir min besvikelse inte ens ett nålstick! Ändock lider jag. Likafullt har jag fått ett avbrott i livet.

Jag representerar Svenska kyrkan på pappret. I samtal med andra säger jag dock att jag bara representerar min hemförsamling – den är den enda bit av Svenska kyrkan, mig veterligt, som jag kan stå för. Jag ville konvertera till en tro som organiserades i en kyrka som jag kunde stå för fullt ut. Jag skulle kunna stå för Stockholms Katolska stift, i Sverige verkar Katolska Kyrkan ”fräsch” och man verkar ha gjort upp med både sexuellt avvikande präster och tysthetskultur, men jag vill inte ha det så, jag vill bli katolik och därmed representera hela den världsvida Kyrkan, vilken jag redan nu i hemlighet bekänner som den sanna Kristi kropp på Jorden.

Besvikelsen är närmast total. Besvikelsen leder till förvirring som leder till uppgivenhet som leder till att synden knackar på dörren. Jag får lust att utropa: ”Ve er, präster, som har utfört detta! Ve er biskopar som har hållit tyst!” Fast jag vet inte om jag vågar. Samtidigt är det väl bättre att skrika ut sin ilska så här än att ge efter för frestelserna?

Kanske borde jag kräva av katolska präster i Sverige att de tar tag i detta innan synden smittar vidare utan kontakt och får ytterligare konsekvenser för den sanna tron. Nu har jag åtminstone varnat för detta. Om jag känner kedjan av nedbrytelse är det ganska sannolikt att fler gör det, och då är det dessvärre sannolikt att några faller…

Var finns det en katolsk präst som har tid för mig och övriga som eventuellt upplever samma sug mot synden? Även om Stockholms katolska stift med rätta håller behörigt avstånd mot proselytism, så ser jag risken för förlust av många nuvarande och presumtiva medlemmar. Till den senare gruppen hör alltså jag.

Nu har jag skrivit av mig min ilska och därmed satt stopp för hatet hos mig själv, men skadan är så stor och förvirringen sitter kvar. Hur många andra drabbas inte av hatkänslor? Hade jag varit i ledande ställning inom Stockholms katolska stift, så hade jag sett till att bjuda in till samtal, både i grupp och enskilt. Finns det någon som svarar på detta?

Natten ljuder: KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!

2010-04-04T21:10:00.000+02:00

Idag ropar våra bröder och systrar i hela världen dessa unbderbara, heliga ord: KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN! JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!

Påsktiden är inne och glädjen, ljuset och hoppet tar över. "Livet vann, dess namn är Jesus."

För egen del inledde jag Påskens glädje genom att för första gången delta i vaka och mässa i en av Sveriges större katolska kyrkor. Ett så underbart möte! Två och en halv timme av närvaro, nåd, undervisning och gemenskap. Tack alla ni, bröder och systrar som jag inte kan nämna vid namn, men som tyst och enkelt välkomnade mig i er gemenskap och på så sätt lät mig få veta ännu lite mer om de traditioner som jag söker.

Fastan, avslutningen

2010-04-02T19:57:00.003+02:00

Långfredagen är här. Jag har fått fira en av kyrkoårets viktigaste gudstjänster med många av mina vänner i min underbara hemförsamling. Långfredagens gudstjänst är alltid stark och jag kan inte säga att den gör mig glad. Däremot för den framåt, inåt, uppåt. Närmare Herren på ett sätt som är speciellt i linje med dagens allvarliga ämne.

En vän från tiden i Svenska kyrkans unga menade att man inte skulle sörja på Långfredag, utan vara glad. Jag håller inte med. Varje dag, men särskilt på Långfredag, sörjer jag mina misslyckanden. Alla har, som bekant, enligt Guds ord ”syndat och gått miste om härligheten från Gud.” Samtidigt hade min vän rätt. Bakom kröken, nämligen på Påskdagen, vår tros triumfatoriska höjdpunkt bland högtiderna, väntar glädjen med sådan glöd att den spiller över till och med till den tunga bedrövelsens Långfredag och jag får minnas vad jag svarade på min väns förenklade protest mot kristendomens allvarligare sidor – låt oss på Långfredagen trots allt, likt ett inslag av silver i den svarta väven, känna ett uns glädje över att Herren valde smälek och smärta intill det yttersta. Också för min skull.

Imorgon, vid den tolfte timmen, tar fastan slut. Inte heller i år kommer den att innebära någon triumf för den mänskliga ansträngningen, men det var väl heller inte meningen? Jag har under fastetiden av samme Herre som tvättar mina fötter, fått min spegel tvättad så att jag tydligare ser var jag brister. Detta är en stor nåd, eftersom det innebär att jag kan komma vidare, kämpa vidare för att med Guds ord genom s:t Paulus, ”vinna loppet”.

Fastan är också en period av solidaritet. Jag avstår något för att visa samhörighet med honom som avstod allt – också för mig. Samtidigt får jag, genom att avstå från viss lyx, möjlighet att skänka mer till de fattiga som vi ständigt har bland oss. Frågan är om jag når ända fram i denna intention. Dessvärre är jag ofullkomlig även på denna punkt. Jag återvänder till min spegel och ber om Guds nåd, också över detta.

Tiden av nåd i fastan är snart slut. Tiden av nåd i Påskens ljus är snart här!

Fastan, inledningen

2010-03-14T21:15:00.001+01:00

Fastan pågår! En sådan underbar tid, full av nåd! Jag brukar följa Herrens ord och inte skryta med hur jag fastar, men att jag begränsar vissa inslag i livet under 40 dagar kan jag med att berätta.

Denna fasteperiod, anno domini 2010, riktar jag min uppmärksamhet mot sjuka släktingar, förutom att be om ledning och välsignelse över min för närvarande största livsfråga – katolik eller fortsatt protestant.

Egentligen har jag redan bestämt mig, det är katollik jag är i själ och hjärta, ändå är det så mycket motstånd, både positivt och negativt. På den positiva sidan står vänskap och engagemang som jag inte vill bryta. På den negtativa sidan står anförvanter som rekommenderar mig att stanna kvar i Svenska kyrkan.

Här skrivs historia! Eller?

2010-02-16T22:17:00.010+01:00

En ny blogg ser dagens ljus. Eller kvällens. Kurande i senvinterkvällens lampsken skapas inte historia som hamnar i några läroböcker, men för mig som genomgår detta hörs historiens vingar susa i öronen. Mina öron. Och kanske i några öron i min närhet.

Mer om mig och bloggens syften och profilering kommer att stå att finna i de fasta spalterna. Klart är emellertid att den handlar om att byta riktning, att konvertera. En process som är fylld av lika mycket längtan som smärta. För mig är konversionen till något jag längtar till och bort från något jag älskar men ändå skyr. För att tala klartext har jag funnit ett större mått av sanning i den katolska tron än i min nuvarande lutherska. Åter till rötterna på något sätt, men mest ett sökande efter hängivenhet och innerlighet.

Sista ordet är inte sagt. Detta är bara början, även om den pågått i flera år vid det här laget.