Rättvisans avslöjande

I SVT:s Aktuellt den 29/6 kunde vi höra om razzian mot Katolska Kyrkan i Belgien. Rättmätigt, tycker nog de flesta. Jag kan instämma så till vida att sanningen måste fram i ljuset, offren och Kyrkan har allt att vinna på ärliga redovisningar av vad som inträffat. Men när den så omhuldade rättvisan letar efter bevis i någons grav, till och med inne i kistan, har man gått ett steg för långt.

Att berätta om sina upplevelser, gång efter gång, är den väg till själslig hälsa efter ett trauma som vårt samhälles lika omhuldade vetenskap erkänner som nödvändig. Jag vet av egen erfarenhet att vetenskapen har rätt på denna punkt. När rättvisan nu beslagtar anteckningar från samtal där offren gjort just detta hälsobringande – pratat av sig sina vansinniga erfarenheter – har rättvisan gått många, många steg för långt och tappat oerhört mycket av sitt demokratiska värde som samhällets skyddsombud. Vem ska nu våga prata av sig något, någonstans? Hur länge än, innan "tillräckliga" misstankar om något oegentligt (ett flytande begrepp för övrigt) föranleder beslagtagande av journaler från både psykologer, terapeuter och annan vårdpersonal med tystnadsplikt?

Den rättvisa samhället far med i Belgien påminner allt mer om den likriktning som Guds fiender i Sodom en gång försökte tvinga fram (1 Mos 19:5). Jakten på rättvisa och rättmätigt sanningssökande har muterat till en jakt på snaskigheter och punkter att kila in sin fiendskap mot Gud och sitt hat mot Kyrkan på. Vuxet? Knappast.

När jag först hörde nyheten blev jag kall och stel och kände mig fysiskt sjuk. Efter att ha skrivit av mig (se där, en mindre traumabearbetning!) ovanstående kände jag mig bättre och blev ännu mer övertygad om att konvertera till den Katolska tron. Tyvärr har "de" nu fel anledningar att hata Kyrkan, men när hatet nu blommar ut och visar sitt rätta ansikte genom att till och med förstöra offrens möjligheter att bli friska (pengar ger inte hälsa), då måste alla vi som önskar följa och älska Kyrkan ha hittat rätt!

Sankt Petrus, bed för oss!

Aktuellt om vetenskap

Jag såg en liten stund på Vetenskapens värld i SVT:s Kunskapskanalen. Det som vanligt välgjorda programmet handlade om vattenfyllda grottor i Mexico där Mayafolket enligt en i programmet citerad biskop, så sent som på 1560-talet, kastade ner unga kvinnor, uttryckligen jungfrur, i syfte att blidka en regngud och därmed vända torka och missväxt till goda skördar.

Att offra jungfrur har tydligen varit en starkt befäst metod att blidka diverse avgudar hos många folk genom långa tider. Dessa traditioner har också inspirerat i modernare tider, inte minst Igor Stravinskij när han skrev sin balett Våroffer.

Så underbart då att tillhöra en tro som avslutar kravet på offer för att blidka någon gudom. Så underbart att få tro på Herren som har skapat allt ["Folkens alla gudar är avgudar, men Herren har gjort himlen." (Ps 96)] och dessutom, av utgivande kärlek, offrat sig själv i döden på korset för oss. Så underbart att få tro på att ingen jungfru mer behöver dö i någon rit, utan att få tro på en jungfru som av utkorelse och fri vilja förlorade sitt liv – utan att plågas till döds – för sin Son, allas vår Herre, och därmed vinna det eviga livet och föra ut det till var och en som vill ta del av det.

Heliga Guds Moder Maria, bed för oss!