Så kom jag till tro

– Är inte du kristen nu?

Frågan hängde i luften en stund. Den var lika efterlängtad som närgången, lika välkommen som besvärande. Avgörandets ögonblick var nu i mina händer. Frågan måste få ett svar:

– Jo. Nu är jag kristen!

Så enkelt det kunde vara, det där svåra valet och det där svåra beskedet.

Nästan två år innan det där ögonblicket hade jag börjat gymnasiet. Stämningen i klassen var rå och grabbig. Inte sällan störde det mig. Men där fanns två killar som stack ut. Eller rättare sagt – som man inte stack sig på. De var öbor och efter några veckor på första terminen kom det fram, att deras mer ödmjuka stil kom sig av deras tro. Gissa om de blev hånade? … Och jag var en del av det, den första tiden.

När jag i förskoleåldern ställde frågor hemma om vem Gud är, så fick jag oftast en korrekt summering av grundbultarna i kristen tro – som hämtad ur skolans religionsböcker. Jag minns särskilt avslutningen från en förklaring: ”…och då ska alla som varit snälla få komma in i himlen”. Det där väckte en viss längtan hos mig. Vad kunde möjligtvis vara bättre än att få komma in i himlen? Och hur såg mina chanser ut att komma in där?

Min bästa vän under barndomsåren kom från ett hem där kristen tro var en del av vardagen. En gång när jag besökte min bästis, stod vi och pratade som småkillar gör och han berättade om sin barnatro utifrån skapelsen. Efter några meningsbyten var vi så rasande arga på varandra att jag knuffade omkull min vän – vi som båda annars alltid löste konflikter med ord.

Kristendom var inget ämne hemma hos mig. Lite julavslutningar i kyrkan och de vanliga högtiderna. Men aldrig att jag med min familj besökte någon gudstjänst. Jag minns att jag provade att be under en julavslutning i kyrkan – bara för att kunna säga ”jag har provat att be men jag kände minsann inget”.

Trots detta valde jag konfirmation med självklarhet. Orden i undervisningen tog mig med storm! Samtidigt var det storm runt mig och jag hoppade av.

Hela högstadietiden var upprorisk och kontakten med kristen tro inskränkte sig till en dam på en buss och en man på ett tåg som var för sig berättade livfullt om sin tro. Jag ville ta till mig vad de hade sagt, men dessa frön hamnade bland stenarna där de brändes – med min tillåtelse.

Efter regn kommer sol. När jag började på gymnasiet var upproret över. Vid den tiden var jag en hygglig och skötsam kille som ville skaffa jobb och fortsätta vara en hygglig medborgare. Från vad skulle jag behöva frälsas? Inget i mitt liv eller i mina planer var skadligt.

Svaret är: Från allt och inget.

Från allt, därför att ett liv utan evighetshopp är meningslöst. Jag har provat.

Från inget, därför att jag behövde frälsas till gemenskap med Jesus. Hans eviga kärlek och erbjudande om evig gemenskap och evig samhörighet lyste igenom med kraft i de ord och handlingar som mina kristna klasskompisar omgav sig med. Tillslut stod jag där, med frågan som var lika efterlängtad som närgången, lika välkommen som besvärande, och fick bekänna min tro på vår uppståndne Herre.

Man ska inte se tillbaka, sägs det. Men när jag ser i minnets backspegel, ser jag Guds Andes verk: Gud har sökt mig och hjälpt mig gång efter gång utan att tröttna, trots tvivel, förnekelse och andra snedsteg, både före och efter det där avgörande tillfället.

När man får körkort betyder inte det att man kan köra bil, utan att man får fortsätta övningsköra, fast på egen hand. Efter moget övervägande svarade jag ”ja” på den stora frågan – då, i maj 1987, tog jag emot mitt andliga körkort, och den gröna skylten har jag numera på insidan.

Att komma till tro är lite grann som att tända en tändsticka i ett mörkt rum – det blir väldigt mycket ljusare på väldigt lite insats. Man måste själv ta emot att man bär en tändsticksask med sig och man måste dra den mot plånet själv, men ljuset kommer inte från en själv utan är givet utifrån. Plötsligt ser man och kan orientera sig men får också syn på otäcka saker, bland annat sanningar om sig själv.

Nästa steg är att ta emot lampan som man kan föra över elden till. Gör man inte det är risken stor att man bränner sig och inte vågar tända fler stickor. Tänder man bara fler stickor tar antingen de eller plånet slut, något måste komma efter starten.

Min lampa brinner. Igen. Snedstegen har nästan släckt den ibland, men "Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten" (Jesaja 42:3).