Om tidens tand

Traditionellt kristna, både enskilda och organisationer och kanske framförallt Katolska Kyrkan, skälls ofta för att vara otidsenliga. Bedömningen kan vara okej – traditionell kristen tro kolliderar ofta med den rådande tidsandan och så har det varit under många sekler.

Motsatsen till ”otidsenlig” måste vara ”tidsenlig”. Ska man använda ”otidsenlig” som ett skällsord så förutsätter det att den tid man borde agera i enlighet med, är en god eller möjligtvis bra tid, eller hur? Är vår tid god, bra, berömvärd, totalt sett? Tja, i vår rika del av världen kan vi bota många fler sjukdomar än någonsin, vi kan rädda för tidigt födda barn och många andra hotade liv, det är väl bra? Vi har maskiner som gör vissa jobb åt oss så att vi slipper diverse förslitningsskador och farliga moment, det är väl bra?

Jo, vi har löst många bekymmer men skapat många nya. I spåren av medicinska landvinningar kommer svåra dilemman. Våra ekonomiska landvinningar ger miljöproblem både här ”hemma” och globalt samtidigt som de skitigaste jobben inte alltid går till själlösa maskiner, utan till underbetalda människor, inte sällan barn, i fattiga länder i Asien och andra så kallat underutvecklade områden – vissa så fattiga att man där inte ens kan bota de enklaste infektioner.

Här hemma lever allt fler barn i familjer som hemsöks av våld, splittring och missbruk till följd av föräldrarnas rotlöshet, statusjakt och liknande. Människor lider av övervikt och stressjukdomar och abortkliniker noterar gång efter gång nya bottenrekord. Runt om i världen härjar krig som aldrig verkar ta slut, många av dem i någon religions namn, men under den täckmanteln gömmer sig alltid hunger efter makt, pengar och njutningar.

Jag städade ur ett förråd hemma och fyllde lätt bilens bagage med grejer som kunde skänkas bort. Den som säger att det saknas resurser i Sverige ljuger! Samtidigt är det ett vanligt argument mot att hjälpa medmänniskor och antalet hemlösa i de rikaste delarna av världen ökar och jag är medskyldig. Fast det är klart, om man hela tiden ska tillåta sig att byta ut möbler, kläder och andra prylar bara för att ”man blivit trött på dem” så kan man säkert uppleva att det saknas resurser.

Jag har mot bakgrund av ovanstående svårt att se att ”otidsenlig” är ett skällsord. Det är i mina öron ett berömmande epitet på ett kristet samfund, en trossats, en kristtroende person och så har det egentligen alltid varit. För vem kan säga att någon tid, förutom den paradisiska, har varit så god att någon troende har velat kalla sig ”tidsenlig”? Ska man skälla på kristna bör ”obiblisk” och ”villolärare” vara det mest nedsättande man kan säga. Tyvärr används dessa epitet mest när syskon skäller på varandra.

Jag väntar på den dag då en icketroende journalist eller insändarskribent med sekulär övertygelse skäller någon kristendomens representant för att vara obiblisk eller villolärare. Fram till dess är jag stolt över att vara otidsenlig i min syn på samhället, moralen och – tiden.

Möte över en Rosenkrans

Den här bloggen var egentligen inte tänkt för små, snabba inlägg, men undantag kan få bekräfta en sådan regel.

Sedan en tid tillbaka läser jag i hemmets lugna vrå trevande den heliga Rosenkransen så ofta schemat tillåter, eller en gång i veckan. Idag är det tisdag och till skillnad från de allra flesta, tänker jag, som deltar i tisdagsbönen, ber jag Rosenkransen varje tisdag kl. 21.00.

Jag trevar och fingrar på mitt radband och jag älskar det. Naturligtvis gör jag ett och annat fel, bland annat har jag inte koll på vilket av de heliga mysterierna som bör begrundas vilken veckodag. Jag har heller egentligen ingen aning om hur man i detalj läser Rosenkransen som en förbön. Jag inser att jag chansar en del när jag hanterar ett mysterium i veckan och när jag blandar de trosriktningar jag för tillfället lever mitt emellan, men jag gör i alla fall mitt bästa.

Idag fastnade jag först framför SVT:s Aktuellt där biskop Anders och Marcus Birro båda invervjuades. Att sedan, några minuter sent, sätta sig och läsa Rosenkransen var något av en prövning och ett försök från mig att stå fast i den övertygelse som så sakteliga mognar hos mig.

Just denna vecka stod Ljusets mysterier på tur. Detta tar jag som ett möte med den levande Herren. Jag må vara en arm, fattig syndare som vacklar i övertygelsen, men jag tror att Guds nåd är större mina synder och därför vågar jag tro på tilltalet jag upplevde.

Att förklara kan förta mysteriet. Däremot, för den som inte har information om vilka mysterier som begrundas genom dekaderna i Ljusets mysterier, så listas de här:

• Jesu dop
• Bröllopet i Kana
• Jesus predikar om Guds rike och om omvändelse
• Kristi förklaring på berget Tabor
• Jesus instiftar nattvarden

Idag bad jag med i tisdagsbönen inte bara för de intentioner som anges på hemsidan, utan också för offren, för prästerna och biskoparna som nu behöver lägga massor av tid på att städa upp i byken och för prästerna som har syndat så grovt, ja, för Kyrkans helande.

I sammanhanget förvånar det mig något att jag inte har sett fler uppmaningar om gemensamma böner enligt traditionen, för Kyrkans helande. Kanske har jag inte letat nog...

Streck i debatten - tillbaka till ursprunget

Här skulle egentligen publicerats en uttömmande refelektion om hoppet i den mörka och sjuka natten, men med anledning av vad jag läste på bloggen Oroa dig inte - Gud finns nog! så väljer jag att länka till nämnda blogg och hänvisa till inlägget där, samt till biskop Anders brev till Sveriges katoliker.

Detta innebär för min del streck i debatten - åtminstone tillfälligt - kring de avskyvärda sexövergreppen. Låt mig stänga med att säga att det vore allvarligt om Stockholms katolska stift annat än ytterst tillfälligt skulle välja att lägga locket på.

Nu tänker jag, trots den rådande nattens mörker, sjukdomssymptom och kyla, ägna denna blogg till det syfte den öppnades i.

Välkomna att läsa och kommentera vidare!

Tankar i väntan på den stundande dagen

Nattens mörker ligger fortfarande allvarligt och tungt över Kyrkan. Anders Piltz skrev initierat i Dagen om onyanserad nyhetsbevakning, ett faktum som man ju bara får vara ovillig för att inte se. I sin artikel uttryckte han, liksom alla andra katoliker (och sympatisörer) som uttalat sig, sin avsky för illdåden. Jag har uttryckt min avsky i tidigare inlägg.

Mera i detalj säger fader Anders att ”Som präst blir man ursinnig och kräkfärdig på dessa kolleger som dragit skam och vanära över ett ämbete som för inte så länge sedan tycktes höjt över varje misstanke”. Även om natten alltid har ett slut så är sjukdomsnätterna liksom onaturligt långa. I natten när febern, smärtan eller magsjukan rasar i kroppen, drabbas man lätt av villfarelsen att natten aldrig ska ta slut. Just en sådan natt är det kanske som hela Katolska Kyrkan upplever. En tydlig likhet finns: Just när man trodde att läget hade lugnat sig, så kommer det ännu mera att äcklas över. Ändå måste det sjuka ut för att hälsan ska kunna återvända. Någon gång tar natten slut – det vet vi alla – och så småningom återkommer också hälsan, men först sedan man gått till botten med det sjuka.

Därför kan jag skriva att när jag här om dagen kände mig lurad på hoppet om att finna en kyrklig gemenskap som jag kan stå för fullt ut, så känner jag mig idag fortfarande sjuk och äcklad men jag väntar på dagen som jag vet kommer. Processen som hela denna blogg bygger på och som fått mig att lägga ner kraft och energi att på starta en blogg, rullar igen! Inte med samma glädje som när bloggen startades, den glädjen återvänder nog först när de så många som möjligt av offren för illdåden börjar få upprättelse, men processen rullar i vart fall. Hoppet gäller så klart främst alla de drabbade i denna smutsbyk, men även min egen väg.

Till detta hopp har ord som kommit till mig via katoliker i min växande ”cyberby” bidragit på ett högst påtagligt sätt. Det första som tände en gnista hos mig var en ”trosbekännelse”, publicerad på Katolsk mamma på nätet:

Hur mycket än enskilda präster syndar, håller jag fast vid min heliga Moder Kyrkan och stöder påven Benedikt”.

”No matter how many sins or crimes Catholic priests commit, I will remain firm in my Catholic Faith, because my faith is not based on the person of the priest, it is based on my Lord Jesus Christ! Stand firm! Our House is built on solid rock!”

Jag har en bit kvar innan jag kan publicera detta som mina egna ord, i enlighet med denna bloggs syfte samt en del andra personliga hinder. Fast stigen verkar leda ditåt…

När min längtan till Katolska Kyrkan började framträda var en av de viktigaste punkterna att jag sökte en gemenskap bestående av människor, lekmän såväl som tjänstgörande, som tjänade sin kyrka med hängivenhet, som lät sin tro påverka val och handlingar i livet, ja, som tillät sin tro att utgöra grunden för HELA livet. När mörkret och sjukan bröt ut över kroppen, tappade jag hoppet att finna denna hängivenhet som jag sökte och som jag ibland sett prov på bland frikyrkliga på vissa orter i Sverige. Problemet med denna hängivenhet är just att den är knuten till vissa orter och ibland även till stark lokalpatriotism med exkluderande drag. Dessa problem bidrog till att jag började hoppas på Katolska Kyrkan som ett svar. Hur svårt var då inte slaget när sanningen rullades upp likt följden av att ha ätit dålig mat?

Men, tack och lov, nåden är stor, och jag fann människor, övertygade katoliker, som fortsatt bär hoppet om den stundande dagen och som var beredda att oegennyttigt dela med sig av sitt hopp och sin hängivna övertygelse! Här skymtar jag hängivenheten, utan lokalpatriotism (men säkert med många andra problem i släptåg).

Fortsatt tänker jag delta i böner för alla offren, för prästerna och biskoparna och påven som måste vara med och städa i äcklet och – jo! – för de som orsakat det – döm synden, inte människan! Och kan jag vara med och göra bot, trots att jag inte är en del av Katolska Kyrkan, så vill jag gärna vara det!

Tankar i den rådande natten

Som före detta medlem i många olika föreningar, med 20 år i arbetslivet och som nuvarande medlem, dessutom med flera förtroendeuppdrag, i Svenska kyrkan är jag oerhört väl medveten om att fel och brister förekommer överallt där människor bedriver verksamhet.

På andra ställen i bloggen kommer jag att berätta i detalj om hur jag kom att drabbas av en lika plötslig som oförklarlig och svårt eskalerande längtan efter att få bli en del av den Heliga Romersk-katolska Kyrkan. Det var verkligen från första början en längtan efter att konvertera TILL den katolska tron och inte från min lutherska tro. Detta eftersom jag vid de första tankarna i katolsk riktning hade börjat bygga upp en trivsel och mycket vänskap i min svenskkyrkliga hemförsamling.

Efter Svenska kyrkans senaste kyrkomöte och det fullkomligt huvudlöst politiskt korrekta beslutet att förinta äktenskapet, började jag vackla och faktiskt längta också FRÅN Svenska kyrkan. Desto mer framstod Katolska Kyrkan som Alternativet, eftersom det fanns en tidigare längtan och detta samfund (naturligtvis) stod för en fortsatt biblisk syn inte minst på äktenskapet.

Lite bittert konstaterar jag idag att jag ångrar att jag inte gjorde slag i saken redan då, i samband med 2009 års kyrkomöte, och såg till att konvertera innan dagens totala solförmörkelse drabbade den Heliga Romersk-katolska Kyrkan i hela världen. Nog för att jag väntade mig att efter en konversion med tillhörande nystart av församlingslivet, finna problem och felaktigheter i Katolska Kyrkan, lika väl som i Svenska kyrkan eller i någon annan organisation där människor är verksamma, men detta, som nu rullas upp – pedofili och tysthetskultur – fruktansvärda brott och fall på eget grepp, och i en omfattning så att man hissnar, DETTA, hade jag aldrig väntat mig!

Stackars alla er som blivit utsatta för detta! Stackars er, som blivit svikna av den i er närhet som är satt att tjäna Den Ende i hela universum som alltid går att lita på! Jag lider med er och ber för er och hoppas på upprättelse för var och en av er, främst i själen, men också lite mer handfast. Skadan ni lidit går inte att mäta, i jämförelse blir min besvikelse inte ens ett nålstick! Ändock lider jag. Likafullt har jag fått ett avbrott i livet.

Jag representerar Svenska kyrkan på pappret. I samtal med andra säger jag dock att jag bara representerar min hemförsamling – den är den enda bit av Svenska kyrkan, mig veterligt, som jag kan stå för. Jag ville konvertera till en tro som organiserades i en kyrka som jag kunde stå för fullt ut. Jag skulle kunna stå för Stockholms Katolska stift, i Sverige verkar Katolska Kyrkan ”fräsch” och man verkar ha gjort upp med både sexuellt avvikande präster och tysthetskultur, men jag vill inte ha det så, jag vill bli katolik och därmed representera hela den världsvida Kyrkan, vilken jag redan nu i hemlighet bekänner som den sanna Kristi kropp på Jorden.

Besvikelsen är närmast total. Besvikelsen leder till förvirring som leder till uppgivenhet som leder till att synden knackar på dörren. Jag får lust att utropa: ”Ve er, präster, som har utfört detta! Ve er biskopar som har hållit tyst!” Fast jag vet inte om jag vågar. Samtidigt är det väl bättre att skrika ut sin ilska så här än att ge efter för frestelserna?

Kanske borde jag kräva av katolska präster i Sverige att de tar tag i detta innan synden smittar vidare utan kontakt och får ytterligare konsekvenser för den sanna tron. Nu har jag åtminstone varnat för detta. Om jag känner kedjan av nedbrytelse är det ganska sannolikt att fler gör det, och då är det dessvärre sannolikt att några faller…

Var finns det en katolsk präst som har tid för mig och övriga som eventuellt upplever samma sug mot synden? Även om Stockholms katolska stift med rätta håller behörigt avstånd mot proselytism, så ser jag risken för förlust av många nuvarande och presumtiva medlemmar. Till den senare gruppen hör alltså jag.

Nu har jag skrivit av mig min ilska och därmed satt stopp för hatet hos mig själv, men skadan är så stor och förvirringen sitter kvar. Hur många andra drabbas inte av hatkänslor? Hade jag varit i ledande ställning inom Stockholms katolska stift, så hade jag sett till att bjuda in till samtal, både i grupp och enskilt. Finns det någon som svarar på detta?

Natten ljuder: KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!

Idag ropar våra bröder och systrar i hela världen dessa unbderbara, heliga ord: KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN! JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!

Påsktiden är inne och glädjen, ljuset och hoppet tar över. "Livet vann, dess namn är Jesus."

För egen del inledde jag Påskens glädje genom att för första gången delta i vaka och mässa i en av Sveriges större katolska kyrkor. Ett så underbart möte! Två och en halv timme av närvaro, nåd, undervisning och gemenskap. Tack alla ni, bröder och systrar som jag inte kan nämna vid namn, men som tyst och enkelt välkomnade mig i er gemenskap och på så sätt lät mig få veta ännu lite mer om de traditioner som jag söker.

Fastan, avslutningen

Långfredagen är här. Jag har fått fira en av kyrkoårets viktigaste gudstjänster med många av mina vänner i min underbara hemförsamling. Långfredagens gudstjänst är alltid stark och jag kan inte säga att den gör mig glad. Däremot för den framåt, inåt, uppåt. Närmare Herren på ett sätt som är speciellt i linje med dagens allvarliga ämne.

En vän från tiden i Svenska kyrkans unga menade att man inte skulle sörja på Långfredag, utan vara glad. Jag håller inte med. Varje dag, men särskilt på Långfredag, sörjer jag mina misslyckanden. Alla har, som bekant, enligt Guds ord ”syndat och gått miste om härligheten från Gud.” Samtidigt hade min vän rätt. Bakom kröken, nämligen på Påskdagen, vår tros triumfatoriska höjdpunkt bland högtiderna, väntar glädjen med sådan glöd att den spiller över till och med till den tunga bedrövelsens Långfredag och jag får minnas vad jag svarade på min väns förenklade protest mot kristendomens allvarligare sidor – låt oss på Långfredagen trots allt, likt ett inslag av silver i den svarta väven, känna ett uns glädje över att Herren valde smälek och smärta intill det yttersta. Också för min skull.

Imorgon, vid den tolfte timmen, tar fastan slut. Inte heller i år kommer den att innebära någon triumf för den mänskliga ansträngningen, men det var väl heller inte meningen? Jag har under fastetiden av samme Herre som tvättar mina fötter, fått min spegel tvättad så att jag tydligare ser var jag brister. Detta är en stor nåd, eftersom det innebär att jag kan komma vidare, kämpa vidare för att med Guds ord genom s:t Paulus, ”vinna loppet”.

Fastan är också en period av solidaritet. Jag avstår något för att visa samhörighet med honom som avstod allt – också för mig. Samtidigt får jag, genom att avstå från viss lyx, möjlighet att skänka mer till de fattiga som vi ständigt har bland oss. Frågan är om jag når ända fram i denna intention. Dessvärre är jag ofullkomlig även på denna punkt. Jag återvänder till min spegel och ber om Guds nåd, också över detta.

Tiden av nåd i fastan är snart slut. Tiden av nåd i Påskens ljus är snart här!