Utstuderad tidslinje, del 3

I min bransch arbetar man sida vid sida med människor från jordens alla hörn. Berikande men ibland också orsak till konflikter. Det tog några år för mig att förstå att kulturellt ursprung inte gör människor till bra eller dåliga medarbetare, förmågan att göra ett bra jobb sitter i uppfostran och personlighet och i förlängningen i samarbetsförmåga, inte i språk, kultur eller religion. Däremot kan språksvårigheter och vissa olyckliga kulturkrockar (undvik till exempel att berömma en person från Iran genom att göra tummen upp) försvåra för både invandrare och ”infödingar” på en arbetsplats.

Jag vill minnas att det var under 2004 eller 2005 som media verkligen började ta upp Ramadan som en nyhet och ett fenomen i Sverige. Jag är för friheten för var och en att utöva sin religion inom ramarna för svensk lag men det kändes hur som helst besvärligt (men föga förvånande) att ingen tog upp vår fasta som ju haft (och faktiskt har) en stark tradition i vårt land. (TV- och radioprofilen Jan-Öjvind Swahn klargjorde trots detta med ett lätt skratt för cirka två år sedan att det väl knappast fanns någon kvar som fastade idag.)

Minnet är lite suddigt men jag har för mig att följande hände under några dagar av starka funderingar kring vad vi kristna gör och gjorde utifrån vår tro – symboliskt eller av praktiska/moraliska anledningar. Det var när jag åkte bil i tjänsten tillsammans med en relativt sekulär muslimsk man och vi hörde på radion om det årets firande av islams fastemånad som jag plötsligt och på vacklande ben började berätta om det kristna sättet att iaktta Stora fastan, vilken skulle inledas några dagar senare. Min mycket vänlige arbetskamrat nickade och förstod – att till exempel låta bli kött, smör och ägg i fyrtio dagar kunde han förstå som en from handling, liksom att det var fritt på söndagen.

När vårt gemensamma ärende var slutfört och jag kom för mig själv, började jag fundera över vad jag just sagt. VI hade faktiskt en fasta att iaktta! Att den inte uppmärksammas är tråkigt men inget skäl till att låta bli. I minnet dök orden upp från en lite speciell syster i min första hemförsamling. Henne hade jag vid ett tillfälle många år tidigare, frågat om fastan och hon menade att man iakttog den genom att välja ut något som man avstod ifrån, måndag till lördag.

Hemma började jag söka information om fastan. Lite provokativt (jag visste ungefär vad jag skulle finna) sökte jag först på Svenska kyrkans hemsida. Efter några sessioners sökande hade jag hittat ett bra inlägg från en församlings underdomän där begreppet fasta ställdes mot dagens anda som säger ”allt nu”. Instruktioner för hur de troende borde agera saknades helt.

Bland övriga samfund fanns bara Katolska Kyrkan som kunde prestera råd till de troende hur en fasta skulle genomföras. Att jag sedan inte har kunnat följa allt hittills är något att arbeta med i framtiden.

Jag vet inte hur många som håller med mig eller som ens förstår vad jag menar, men att är inte ett visst rådgivande i styrande riktning något som en samfundsledning ska erbjuda sina medlemmar? I det här fallet var det Svenska kyrkans skräck för att ta ställning, sägande att den enda sanningen är att inget är sannare än något annat, som drev mig ännu ett steg närmare Katolsk tro.

Utstuderad tidslinje, del 2

Av olika skäl höll jag under tiden från 2003 och en längre tid framöver, ett antal enskilda samtal med goda präster i min nuvarande församling. En av dessa hade a bättre kontakt med katolsk tradition än de flesta andra svenskkyrkliga människor. Under ett av samtalen med denna präst fick jag kopior från en katolsk bok – sannolikt katekesen, jag minns dessvärre inte – med text som belyste ämnet vi hade samtalat om. Texten hjälpte mig, liksom samtalet, men det största intrycket gjorde valet av text.

Jag gick hem från samtalet med gott hopp om framtiden och en helt ny tanke. Kunde vi protestanter verkligen dra nytta av katolska texter? Och om så var fallet, var Katolska Kyrkan och dess medlemmar verkligen så avlägsna, aparta och rent av farliga som jag alltid fått lära mig?

Pappren blev lästa några gånger och tryggheten i tron blev större. Sedan blev de liggande och behovet av samtal minskade efterhand. Kvar fanns en glädje och ett sökande efter en större fromhet – ett engagemang för att leva och agera i enlighet med min tro, helt enkelt.

Som ytterligare ett led i hanteringen av ämnena för samtalen läste jag Stengrunden av Bo Giertz. Efterhand gav den starka och positiva intryck. Särskilt beskrivningen av fromhet av lutherskt snitt. Det ville jag ha mer av! Men var finner man sådant i dagens Sverige? Min nuvarande församling är full av levande kristna men det finns ett ”men”. Kanske handlar det om miljön – Stengrunden är skriven i erfarenheten av landsbygdsförsamlingar – jag bor i en förortsmiljö.

Hur som helst – i sökandet efter fromhet och hängivenhet nådde jag inte ända fram i min lutherska miljö. Tanken på katolsk tro som ett alternativ dök dock inte upp vid denna tidpunkt. Visare än tio år tidigare rusade jag inte iväg utan väntade på Guds lösning där jag stod (och står).

Fredagstankar i efterhand

I Göteborgs-Posten kunde man nyligen läsa om alla sägner kring fredagen den 13:e. Är det någon mer än jag som blir störd av denna artikel? Det finns inga faktafel såvitt jag kan förstå. Ändå är det något med en ton av ironi och udd mot kristendom som stör.

För naturligtvis är kristendomen ”boven i dramat” och det är denna tro som enligt artikeln gjort fredagen tråkig. Fullheten i att (lång)fredagens sorg och ånger har ett slut i söndagens (påskdagens) glädje finns såklart inte med ens som en tanke. För nu, när vi har kastat av oss det kristna oket, mår vi ju så mycket bättre…

Jag finner det intressant hur man i en så pass initierad och korrekt artikel samtidigt kan pressa in så mycket åsikter. Förhoppningsvis är det artikelförfattarens ovana att skriva om folklore som slår igenom. Jag tycker att bristen på kunskap, förståelse och respekt tränger ut ganska ymnigt mellan raderna.

Utstuderad tidslinje, del 1

I juni 1995 eller 1996 reste min då blivande fru och jag i bil längs Vätterns västra strand med "strandhugg" i Hjo till en släkting i Närke. Släktingen i fråga tog emot oss med öppna armar och lät oss dela en redan trång bostad så att vi fick tillfälle att turista och hämta krafter i ett sommarfagert Sverige. Jag har massor av minnen och foton från dessa dagar som en fattig student aldrig hade kunnat få del av utan en släktings välvilliga gratisboende.

Den verkliga vinsten, visar det sig nu, kom dock dagen då vi reste hem. Denna resa gick nämligen längs Vätterns östra strand. Jag vet inte vad det är med denna del av landet, men det började smyga på en underlig känsla redan när vi passerade genom Zinkgruvan. Känslan påminner om den som jag både förr och senare kan känna när jag för en gångs skull besöker mina vänner i skärgården eller en speciell stiftsgård inom Svenska kyrkan. Jag vill vara ödmjuk, så därför stannar jag vid att fråga mig själv och er, kära läsare, om denna känsla kan vara resultatet av en känslighet för Guds närvaro på platser som Han har givit en särskild betydelse.

Den verkligt inledande processen kom när vi ganska tidigt på förmiddagen denna dag stannade i Linköping där jag hade gjort militärtjänst några år tidigare. Vi återsåg regementet och besökte både domkyrkan och S:t Lars kyrka. Under den senare färden mot Vadstena blev förnimmelsen av att vara på speciell mark allt starkare. Tanken på ett helgons namn på en protestantisk kyrkobyggnad gav mig en del funderingar men inga svårare tankar. Helgonen var ju ändå förebilder för oss, alla kristtroende?

Den underliga (underbara) förnimmelsen blev som starkast vid vårt ganska långa besök i Vadstena. Jag kan fortfarande, 14-15 år efter händelsen, svagt minnas att jag inte riktigt förstod - nunnor, kloster och helgon var ju förlegat enligt reformatorns lära...

Trots denna inlärda sanning fick jag hindra mig från att buga när vi mötte en nunna på en gata i Vadstena. Inte så mycket kanske för systern, personen i dräkten, som för det uppdrag som hon representerade. Eller kanske för båda. Den kära systern måste ha anat min reaktion för som jag minns det tittade hon länge åt vårt håll och log vänligt. Tankar på vilka dessa var och vad som drev dem levde i mitt sinne ett antal dagar efter hemkomsten till studier, arbete och annan vardag.

Vätterns östra strand lever sedan denna resa på ett särskilt sätt i mitt minne. Visst är trakten naturskön och rik på historiska (det verkligt svenska hjärtlandet?) och kulturella höjdpunkter men det är något mer med orter som Linköping, Skänninge, Alvastra, Vadstena, Gränna, Visingsö och Jönköping. Ibland önskar jag att jag bodde där!