Inlägg
En av människans absolut sämsta egenskaper är benägenheten att hamna i halvhjärtenhet. Jag avskyr det hos mig själv och jag avskyr det hos andra. Lika mycket älskar jag hängivenheten hos andra och faktiskt också hos mig själv… Lite högmod, kanske, men sanningen och en punkt att jobba med.
Som blivande medlem i den stora frikyrkoförsamlingen var jag nu alltså på den gröna sidan av staketet. Jag var helt övertygad om att det roliga skulle börja i och med detta. Det visade sig dock att i en storstadsförsamling, oavsett samfundstillhörighet, går den territoriella gemenskapen förlorad. Man bor utspritt och har ett stort utbud av aktiviteter utanför kyrkan. Själv läste jag, i likhet med många andra församlingsmedlemmar i samma ålder, på universitet. Kultur och vetenskap blandades, oftast på ett föredömligt sätt, med livet i tron.
Vad som trots allt stämde överens med förväntningarna jämfört med skärgårdsförsamlingarnas ungdomar, var att storstadens ungdomar bestod i ett rätt hårt sammansvetsat gäng. Så hårt att det var svårt att ta sig in. Dessutom kunde man fundera över vissa av ungdomarnas verkliga engagemang för att hålla sig inom vissa gränser. Då var jag ju där igen, i avsaknaden av engagemang och hängivenhet, när jag såg mina syskon se på filmer jag avskydde, bo samman utan att vara gifta, vanhelga vilodagen med mera.
I kritiken ska dock vävas in att ungdomsträffarna på fredagskvällarna ofta innehöll god undervisning och gemenskap. Vid en av dem fick jag det mest genomlysande tilltal jag någonsin varit med om och i samband med en predikan en söndag blev jag mäktigt helad från en lika enveten som begränsande åkomma, tack och lov!
Den stora missen var dock hur både jag och ansvariga hanterade turerna kring vuxendopet. Det som hände här var ett av mitt livs största misstag. Jag var tyst om bevekelsegrunden – den var väl uppenbar för alla? – och påstridig om att få genomföra, medan pastorerna inte tog sig tid att utröna vad som egentligen låg bakom mitt önskemål. I efterhand känns det som att de tog ganska lätt på frågan.
Jag minns söndagen då det skedde. Ångern spred sig i kroppen redan när dopkläderna skulle på och efteråt kändes allt spänt och tråkigt och ångerfyllt. Men det var kanske ett pris man fick betala för att bli farlig? Nu var jag medlem och nästa steg skulle så klart vara att gå ur Svenska kyrkan och sedan bli sådär farlig! Fast jag vågade aldrig. Gå ur, alltså…
Jag har aldrig kommit överens med att jag lät mig vuxendöpas och efter många år bekände jag mitt tilltag som synd hos en svenskkyrklig präst. Under min tid som frikyrklig kom jag aldrig riktigt in i den församling jag drömt så om och intresset svalnade drastiskt när en kvinnlig pastor anställdes. Jag vill trycka på att jag har många goda minnen och många viktiga erfarenheter av Guds handlande och Ord från denna församling och jag önskar alla dess medlemmar Guds rika välsignelse. Jag återvänder gärna som besökare, men avsaknaden av fasthet i läran är för stor för att jag ska kunna identifiera mig med detta samfund.
Som en praktisk följd av förändringar i familjen, kom jag så att flytta min andliga hemvist tillbaka till min första, svenskkyrkliga, församling. Det kändes tryggt och vant men friden var inte särskilt stark.
Efter några år flyttade jag med min familj till vår nuvarande adress. På orten finns Svenska kyrkan och en frikyrkoförsamling. Samarbetet mellan dessa två är växande och var gott redan på den tiden. Jag tillät mig att prova – jag var ju dubbelansluten och kunde enkelt välja. Atmosfären var god i den frikyrkliga församlingen och undervisningen grundlig i den svenskkyrkliga församlingen. Kvinnor i undervisande ställning förekom i båda – frikyrkan hade till och med en kvinnlig pastor som föreståndare.
Jag var fortfarande upproriskt övertygad om att frikyrkan hade Svaren och sökte mig verkligen aktivt till denna församling. Det kändes inte helt rätt. När en broder på ett kyrkkaffe i frikyrkan satte epitetet ”mysigt” på sin församling, drog jag öronen åt mig. Låt gå för att det var hans personliga åsikt, och inte ett mål i församlingen, men ändå…
Jag stod som åsna mellan två i mina ögon halvdana hötappar. Avgörandet kom när en lokal tidning frågade kommunens alla församlingsföreståndare och kyrkoherdar hur de ställde sig till (på den tiden) välsignelse över samkönade pars partnerskap. Min hemorts frikyrkoföreståndare svävade på målet men var ändå tämligen tydlig över att det inte fanns några hinder för detta i hennes församling. Min nuvarande kyrkoherde däremot, var ännu tydligare med motsatsen och sade ungefär ”inte så länge jag är chef”. Därmed kom jag att lägga mitt engagemang i Svenska kyrkan på min ort och efter många funderingar begärde utträde ur den stora frikyrkoförsamlingen i centralorten.
Förvisso fanns i min nya svenskkyrkliga församling en kvinnlig präst som snart ersattes med ytterligare en. Den senare var dock en lika intressant och duktig predikant som den tidigare var dålig. Sammantaget är dock eftersmaken, nu när vi är utan kvinnliga präster, mycket fadd, stundtals besk, och jag är på nytt fullkomligt övertygad om att en kvinna inte kan tillåtas varken undervisa och officiera eller, ännu mindre, leda en församling. För mig är en präst per definition en man.
