Utstuderad tidslinje, del 3

I min bransch arbetar man sida vid sida med människor från jordens alla hörn. Berikande men ibland också orsak till konflikter. Det tog några år för mig att förstå att kulturellt ursprung inte gör människor till bra eller dåliga medarbetare, förmågan att göra ett bra jobb sitter i uppfostran och personlighet och i förlängningen i samarbetsförmåga, inte i språk, kultur eller religion. Däremot kan språksvårigheter och vissa olyckliga kulturkrockar (undvik till exempel att berömma en person från Iran genom att göra tummen upp) försvåra för både invandrare och ”infödingar” på en arbetsplats.

Jag vill minnas att det var under 2004 eller 2005 som media verkligen började ta upp Ramadan som en nyhet och ett fenomen i Sverige. Jag är för friheten för var och en att utöva sin religion inom ramarna för svensk lag men det kändes hur som helst besvärligt (men föga förvånande) att ingen tog upp vår fasta som ju haft (och faktiskt har) en stark tradition i vårt land. (TV- och radioprofilen Jan-Öjvind Swahn klargjorde trots detta med ett lätt skratt för cirka två år sedan att det väl knappast fanns någon kvar som fastade idag.)

Minnet är lite suddigt men jag har för mig att följande hände under några dagar av starka funderingar kring vad vi kristna gör och gjorde utifrån vår tro – symboliskt eller av praktiska/moraliska anledningar. Det var när jag åkte bil i tjänsten tillsammans med en relativt sekulär muslimsk man och vi hörde på radion om det årets firande av islams fastemånad som jag plötsligt och på vacklande ben började berätta om det kristna sättet att iaktta Stora fastan, vilken skulle inledas några dagar senare. Min mycket vänlige arbetskamrat nickade och förstod – att till exempel låta bli kött, smör och ägg i fyrtio dagar kunde han förstå som en from handling, liksom att det var fritt på söndagen.

När vårt gemensamma ärende var slutfört och jag kom för mig själv, började jag fundera över vad jag just sagt. VI hade faktiskt en fasta att iaktta! Att den inte uppmärksammas är tråkigt men inget skäl till att låta bli. I minnet dök orden upp från en lite speciell syster i min första hemförsamling. Henne hade jag vid ett tillfälle många år tidigare, frågat om fastan och hon menade att man iakttog den genom att välja ut något som man avstod ifrån, måndag till lördag.

Hemma började jag söka information om fastan. Lite provokativt (jag visste ungefär vad jag skulle finna) sökte jag först på Svenska kyrkans hemsida. Efter några sessioners sökande hade jag hittat ett bra inlägg från en församlings underdomän där begreppet fasta ställdes mot dagens anda som säger ”allt nu”. Instruktioner för hur de troende borde agera saknades helt.

Bland övriga samfund fanns bara Katolska Kyrkan som kunde prestera råd till de troende hur en fasta skulle genomföras. Att jag sedan inte har kunnat följa allt hittills är något att arbeta med i framtiden.

Jag vet inte hur många som håller med mig eller som ens förstår vad jag menar, men att är inte ett visst rådgivande i styrande riktning något som en samfundsledning ska erbjuda sina medlemmar? I det här fallet var det Svenska kyrkans skräck för att ta ställning, sägande att den enda sanningen är att inget är sannare än något annat, som drev mig ännu ett steg närmare Katolsk tro.