Utstuderad tidslinje, del 1

I juni 1995 eller 1996 reste min då blivande fru och jag i bil längs Vätterns västra strand med "strandhugg" i Hjo till en släkting i Närke. Släktingen i fråga tog emot oss med öppna armar och lät oss dela en redan trång bostad så att vi fick tillfälle att turista och hämta krafter i ett sommarfagert Sverige. Jag har massor av minnen och foton från dessa dagar som en fattig student aldrig hade kunnat få del av utan en släktings välvilliga gratisboende.

Den verkliga vinsten, visar det sig nu, kom dock dagen då vi reste hem. Denna resa gick nämligen längs Vätterns östra strand. Jag vet inte vad det är med denna del av landet, men det började smyga på en underlig känsla redan när vi passerade genom Zinkgruvan. Känslan påminner om den som jag både förr och senare kan känna när jag för en gångs skull besöker mina vänner i skärgården eller en speciell stiftsgård inom Svenska kyrkan. Jag vill vara ödmjuk, så därför stannar jag vid att fråga mig själv och er, kära läsare, om denna känsla kan vara resultatet av en känslighet för Guds närvaro på platser som Han har givit en särskild betydelse.

Den verkligt inledande processen kom när vi ganska tidigt på förmiddagen denna dag stannade i Linköping där jag hade gjort militärtjänst några år tidigare. Vi återsåg regementet och besökte både domkyrkan och S:t Lars kyrka. Under den senare färden mot Vadstena blev förnimmelsen av att vara på speciell mark allt starkare. Tanken på ett helgons namn på en protestantisk kyrkobyggnad gav mig en del funderingar men inga svårare tankar. Helgonen var ju ändå förebilder för oss, alla kristtroende?

Den underliga (underbara) förnimmelsen blev som starkast vid vårt ganska långa besök i Vadstena. Jag kan fortfarande, 14-15 år efter händelsen, svagt minnas att jag inte riktigt förstod - nunnor, kloster och helgon var ju förlegat enligt reformatorns lära...

Trots denna inlärda sanning fick jag hindra mig från att buga när vi mötte en nunna på en gata i Vadstena. Inte så mycket kanske för systern, personen i dräkten, som för det uppdrag som hon representerade. Eller kanske för båda. Den kära systern måste ha anat min reaktion för som jag minns det tittade hon länge åt vårt håll och log vänligt. Tankar på vilka dessa var och vad som drev dem levde i mitt sinne ett antal dagar efter hemkomsten till studier, arbete och annan vardag.

Vätterns östra strand lever sedan denna resa på ett särskilt sätt i mitt minne. Visst är trakten naturskön och rik på historiska (det verkligt svenska hjärtlandet?) och kulturella höjdpunkter men det är något mer med orter som Linköping, Skänninge, Alvastra, Vadstena, Gränna, Visingsö och Jönköping. Ibland önskar jag att jag bodde där!