Tankar i väntan på den stundande dagen

Nattens mörker ligger fortfarande allvarligt och tungt över Kyrkan. Anders Piltz skrev initierat i Dagen om onyanserad nyhetsbevakning, ett faktum som man ju bara får vara ovillig för att inte se. I sin artikel uttryckte han, liksom alla andra katoliker (och sympatisörer) som uttalat sig, sin avsky för illdåden. Jag har uttryckt min avsky i tidigare inlägg.

Mera i detalj säger fader Anders att ”Som präst blir man ursinnig och kräkfärdig på dessa kolleger som dragit skam och vanära över ett ämbete som för inte så länge sedan tycktes höjt över varje misstanke”. Även om natten alltid har ett slut så är sjukdomsnätterna liksom onaturligt långa. I natten när febern, smärtan eller magsjukan rasar i kroppen, drabbas man lätt av villfarelsen att natten aldrig ska ta slut. Just en sådan natt är det kanske som hela Katolska Kyrkan upplever. En tydlig likhet finns: Just när man trodde att läget hade lugnat sig, så kommer det ännu mera att äcklas över. Ändå måste det sjuka ut för att hälsan ska kunna återvända. Någon gång tar natten slut – det vet vi alla – och så småningom återkommer också hälsan, men först sedan man gått till botten med det sjuka.

Därför kan jag skriva att när jag här om dagen kände mig lurad på hoppet om att finna en kyrklig gemenskap som jag kan stå för fullt ut, så känner jag mig idag fortfarande sjuk och äcklad men jag väntar på dagen som jag vet kommer. Processen som hela denna blogg bygger på och som fått mig att lägga ner kraft och energi att på starta en blogg, rullar igen! Inte med samma glädje som när bloggen startades, den glädjen återvänder nog först när de så många som möjligt av offren för illdåden börjar få upprättelse, men processen rullar i vart fall. Hoppet gäller så klart främst alla de drabbade i denna smutsbyk, men även min egen väg.

Till detta hopp har ord som kommit till mig via katoliker i min växande ”cyberby” bidragit på ett högst påtagligt sätt. Det första som tände en gnista hos mig var en ”trosbekännelse”, publicerad på Katolsk mamma på nätet:

Hur mycket än enskilda präster syndar, håller jag fast vid min heliga Moder Kyrkan och stöder påven Benedikt”.

”No matter how many sins or crimes Catholic priests commit, I will remain firm in my Catholic Faith, because my faith is not based on the person of the priest, it is based on my Lord Jesus Christ! Stand firm! Our House is built on solid rock!”

Jag har en bit kvar innan jag kan publicera detta som mina egna ord, i enlighet med denna bloggs syfte samt en del andra personliga hinder. Fast stigen verkar leda ditåt…

När min längtan till Katolska Kyrkan började framträda var en av de viktigaste punkterna att jag sökte en gemenskap bestående av människor, lekmän såväl som tjänstgörande, som tjänade sin kyrka med hängivenhet, som lät sin tro påverka val och handlingar i livet, ja, som tillät sin tro att utgöra grunden för HELA livet. När mörkret och sjukan bröt ut över kroppen, tappade jag hoppet att finna denna hängivenhet som jag sökte och som jag ibland sett prov på bland frikyrkliga på vissa orter i Sverige. Problemet med denna hängivenhet är just att den är knuten till vissa orter och ibland även till stark lokalpatriotism med exkluderande drag. Dessa problem bidrog till att jag började hoppas på Katolska Kyrkan som ett svar. Hur svårt var då inte slaget när sanningen rullades upp likt följden av att ha ätit dålig mat?

Men, tack och lov, nåden är stor, och jag fann människor, övertygade katoliker, som fortsatt bär hoppet om den stundande dagen och som var beredda att oegennyttigt dela med sig av sitt hopp och sin hängivna övertygelse! Här skymtar jag hängivenheten, utan lokalpatriotism (men säkert med många andra problem i släptåg).

Fortsatt tänker jag delta i böner för alla offren, för prästerna och biskoparna och påven som måste vara med och städa i äcklet och – jo! – för de som orsakat det – döm synden, inte människan! Och kan jag vara med och göra bot, trots att jag inte är en del av Katolska Kyrkan, så vill jag gärna vara det!