Inlägg
Långfredagen är här. Jag har fått fira en av kyrkoårets viktigaste gudstjänster med många av mina vänner i min underbara hemförsamling. Långfredagens gudstjänst är alltid stark och jag kan inte säga att den gör mig glad. Däremot för den framåt, inåt, uppåt. Närmare Herren på ett sätt som är speciellt i linje med dagens allvarliga ämne.
En vän från tiden i Svenska kyrkans unga menade att man inte skulle sörja på Långfredag, utan vara glad. Jag håller inte med. Varje dag, men särskilt på Långfredag, sörjer jag mina misslyckanden. Alla har, som bekant, enligt Guds ord ”syndat och gått miste om härligheten från Gud.” Samtidigt hade min vän rätt. Bakom kröken, nämligen på Påskdagen, vår tros triumfatoriska höjdpunkt bland högtiderna, väntar glädjen med sådan glöd att den spiller över till och med till den tunga bedrövelsens Långfredag och jag får minnas vad jag svarade på min väns förenklade protest mot kristendomens allvarligare sidor – låt oss på Långfredagen trots allt, likt ett inslag av silver i den svarta väven, känna ett uns glädje över att Herren valde smälek och smärta intill det yttersta. Också för min skull.
Imorgon, vid den tolfte timmen, tar fastan slut. Inte heller i år kommer den att innebära någon triumf för den mänskliga ansträngningen, men det var väl heller inte meningen? Jag har under fastetiden av samme Herre som tvättar mina fötter, fått min spegel tvättad så att jag tydligare ser var jag brister. Detta är en stor nåd, eftersom det innebär att jag kan komma vidare, kämpa vidare för att med Guds ord genom s:t Paulus, ”vinna loppet”.
Fastan är också en period av solidaritet. Jag avstår något för att visa samhörighet med honom som avstod allt – också för mig. Samtidigt får jag, genom att avstå från viss lyx, möjlighet att skänka mer till de fattiga som vi ständigt har bland oss. Frågan är om jag når ända fram i denna intention. Dessvärre är jag ofullkomlig även på denna punkt. Jag återvänder till min spegel och ber om Guds nåd, också över detta.
Tiden av nåd i fastan är snart slut. Tiden av nåd i Påskens ljus är snart här!
Fil 4:4
SvaraRaderaKol 2:20-23
Tack, adamD, för "Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er." Guds ord är alltid välsignande och just en sådan hänvisning är alltid lätt att ta till sig, särskilt när man får tillfälle att läsa den på självaste Påskdagen.
SvaraRaderaDin andra kommentar tolkar jag som ett stillsamt ifrågasättande av gärningen att fasta. Kolosserbrevet vill jag minnas handlar om kristna som lever i en miljö starkt präglad av judendom och hedendom. Att gå vilse som kristen i en sådan miljö måste vara skrämmande lätt. Att fasta enligt gammal katolsk/svensk tradition ser jag däremot inte som att gå vilse i gärningarnas träsk. Herren talar i Matt 6:16 om hur vi, hans lärjungar, ska sköta perioder av fasta. Kanske har jag syndat på denna punkt genom att ens berätta att jag fastar, men min mening var inte att söka människors beröm, utan att berätta om ett sätt att leva min tro som jag ser som mycket givande.
Jag förstår av din blogg att du är pingstvän. Fint, men ibland känns det som att hela den frikyrkliga traditionen har valt bort Jak 2:18 där tro och gärningar gifts ihop på ett tydligt sätt. Denna vers är levande för mig och att iaktta fastan är ett sätt att leva min tro som jag rekommenderar eftersom det är så givande och samtidigt kan göras till en solidarisk handling. Fallgroparna med gärningar som dessa är förstås flera, framförallt beskrivna i tidigare nämnda Matt 6:16.
Tack, än en gång, adamD, för ditt inlägg. Syftet med min blogg var förstås inte främst att diskutera fasta och andra gärningar, utan konfession och eventuell konversion.
Låt oss höras framöver! Tills dess - Guds frid som övergår allt förstånd!