Tankar i den rådande natten

Som före detta medlem i många olika föreningar, med 20 år i arbetslivet och som nuvarande medlem, dessutom med flera förtroendeuppdrag, i Svenska kyrkan är jag oerhört väl medveten om att fel och brister förekommer överallt där människor bedriver verksamhet.

På andra ställen i bloggen kommer jag att berätta i detalj om hur jag kom att drabbas av en lika plötslig som oförklarlig och svårt eskalerande längtan efter att få bli en del av den Heliga Romersk-katolska Kyrkan. Det var verkligen från första början en längtan efter att konvertera TILL den katolska tron och inte från min lutherska tro. Detta eftersom jag vid de första tankarna i katolsk riktning hade börjat bygga upp en trivsel och mycket vänskap i min svenskkyrkliga hemförsamling.

Efter Svenska kyrkans senaste kyrkomöte och det fullkomligt huvudlöst politiskt korrekta beslutet att förinta äktenskapet, började jag vackla och faktiskt längta också FRÅN Svenska kyrkan. Desto mer framstod Katolska Kyrkan som Alternativet, eftersom det fanns en tidigare längtan och detta samfund (naturligtvis) stod för en fortsatt biblisk syn inte minst på äktenskapet.

Lite bittert konstaterar jag idag att jag ångrar att jag inte gjorde slag i saken redan då, i samband med 2009 års kyrkomöte, och såg till att konvertera innan dagens totala solförmörkelse drabbade den Heliga Romersk-katolska Kyrkan i hela världen. Nog för att jag väntade mig att efter en konversion med tillhörande nystart av församlingslivet, finna problem och felaktigheter i Katolska Kyrkan, lika väl som i Svenska kyrkan eller i någon annan organisation där människor är verksamma, men detta, som nu rullas upp – pedofili och tysthetskultur – fruktansvärda brott och fall på eget grepp, och i en omfattning så att man hissnar, DETTA, hade jag aldrig väntat mig!

Stackars alla er som blivit utsatta för detta! Stackars er, som blivit svikna av den i er närhet som är satt att tjäna Den Ende i hela universum som alltid går att lita på! Jag lider med er och ber för er och hoppas på upprättelse för var och en av er, främst i själen, men också lite mer handfast. Skadan ni lidit går inte att mäta, i jämförelse blir min besvikelse inte ens ett nålstick! Ändock lider jag. Likafullt har jag fått ett avbrott i livet.

Jag representerar Svenska kyrkan på pappret. I samtal med andra säger jag dock att jag bara representerar min hemförsamling – den är den enda bit av Svenska kyrkan, mig veterligt, som jag kan stå för. Jag ville konvertera till en tro som organiserades i en kyrka som jag kunde stå för fullt ut. Jag skulle kunna stå för Stockholms Katolska stift, i Sverige verkar Katolska Kyrkan ”fräsch” och man verkar ha gjort upp med både sexuellt avvikande präster och tysthetskultur, men jag vill inte ha det så, jag vill bli katolik och därmed representera hela den världsvida Kyrkan, vilken jag redan nu i hemlighet bekänner som den sanna Kristi kropp på Jorden.

Besvikelsen är närmast total. Besvikelsen leder till förvirring som leder till uppgivenhet som leder till att synden knackar på dörren. Jag får lust att utropa: ”Ve er, präster, som har utfört detta! Ve er biskopar som har hållit tyst!” Fast jag vet inte om jag vågar. Samtidigt är det väl bättre att skrika ut sin ilska så här än att ge efter för frestelserna?

Kanske borde jag kräva av katolska präster i Sverige att de tar tag i detta innan synden smittar vidare utan kontakt och får ytterligare konsekvenser för den sanna tron. Nu har jag åtminstone varnat för detta. Om jag känner kedjan av nedbrytelse är det ganska sannolikt att fler gör det, och då är det dessvärre sannolikt att några faller…

Var finns det en katolsk präst som har tid för mig och övriga som eventuellt upplever samma sug mot synden? Även om Stockholms katolska stift med rätta håller behörigt avstånd mot proselytism, så ser jag risken för förlust av många nuvarande och presumtiva medlemmar. Till den senare gruppen hör alltså jag.

Nu har jag skrivit av mig min ilska och därmed satt stopp för hatet hos mig själv, men skadan är så stor och förvirringen sitter kvar. Hur många andra drabbas inte av hatkänslor? Hade jag varit i ledande ställning inom Stockholms katolska stift, så hade jag sett till att bjuda in till samtal, både i grupp och enskilt. Finns det någon som svarar på detta?